Minnen kring en gammal gård  - Storegård i Bräcke by

Till Bodil,Lars, Anders och Karin
Då jag för några år sedan påbörjade denna berättelse om vår gård var avsikten att den skulle vara färdigställd våren 2003. Detta för att markera att det då var 100 år sedan gården kom i vår släkts ägo genom mormors och morfars förvärv samt 50 år sedan Bodil och jag övertog arvet efter mina föräldrar. Denna tidsram gick dock inte att hålla då Bodil drabbades av den svåra Alzheimers sjukdom - och nu har Bodil tyvärr inte möjlighet att tillägna sig det skrivna ordet.
Med förhoppningen att sammanställningen skall vara till glädje för våra barn och deras familjer har jag ändock valt att fullfölja historiken.
Dorrit Persson vid Kullabygdens Släktforskare samt Anders har vänligen medverkat vid utskrift och redigering.
Storegård i december 2004

Jörgen Wessne

I människans kamp för tillvaron är mat det primära behovet. Detta gällde för de förhistoriska människor, som först gjorde sitt intåg i vår bygd. Det gäller likafullt för oss, som lever idag.

Såväl Bodils som mina förfäder har, så långt tillbaka vi dem känner, som huvudsakligast näringsfång varit bönder och brukat skånsk jord. Min övertygelse är, att för att rätt kunna förstå sin samtid samt ha tilltro till framtiden måste man ha viss kännedom om sin historia, varför jag börjar historiken längst tillbaka i tiden.

Den mäktiga inlandsisen, som under många årtusenden täckt Skandinavien, lämnade under sin avsmältning delar av Skåne isfritt för omkring 15.000 år sedan. Skåne hade då landförbindelse med Själland och den europeiska kontinenten. Efter ytterligare något årtusende invandrade de första människorna sydväst ifrån. Det var nomadiserande jägare och samlare som först tog den skånska tundran i besittning. Klimatet var fortfarande närmast arktiskt med vildrenen som första invandrade bytesdjur. Köttdieten som var så beroende av jaktlyckan, varierades med insamlade nötter och andra ätliga växtdelar. Vapen och redskap tillverkades företrädesvis av horn och flinta. Under hela den ordlösa tiden, alltifrån den första invandringen fram till vikingatid, är det endast de arkeologiska fynden som för oss nutida kan berätta om dessa de första människorna och om deras levnadsvillkor. Arkeologin som vetenskap är i Skandinavien inte äldre än cirka 200 år. Danska forskare var ledande och 1836 offentliggjorde Christian Jürgensen Thomsen sitt epokgörande treperioderssystem: stenålder – bronsålder – järnålder. Sedan dess har den arkeologiska forskningen inte minst i vårt land utvecklats enormt. Från att till en början helt vara inriktad på att gräva fram föremål siktar den moderna arkeologin alltmera på att "gräva fram" människorna och deras sätt att klara sin tillvaro under de skilda tidsperioderna. Nya och annorlunda kulturer avlöste de tidigare och oftast innebar det ett steg framåt i utvecklingen. Det är inte vi som lever nu som skapat dagens välstånd. Vi har bara byggt vidare på vad tidigare generationer genom möda och uppoffringar skapat förutsättningar för. Med respekt och aktning skall vi minnas dem som var före oss!
De äldsta vittnesbörden om mänsklig närvaro i Skåne utgöres av två under de senaste åren utgrävda boplatser, dels den vid Almaån intill Finjasjön och dels den vid Segeå intill Malmö. Dessa dateras till 11.500 respektive 11.000 år före vår tideräknings början.

Vad beträffar Kullabygden utgör "Allerumshunden" och "Höganäsyxan" de äldsta fynden och båda är de unika i sitt slag. Fynden har i bägge fallen gjorts i torvlager, vilka genom pollenanalys kunnat tidsbestämmas till Ancylystidens slutfas för cirka 9.000 år sedan. Allerumshunden utgöres av ett hundskelett med delar av en s.k. fågelpil inkilad mellan revbenen. Fyndet upptäcktes i samband med torvtäkt i Allerums mosse år 1918 tillsammans med andra föremål, bl.a. en hornyxa med två skafthål samt en trindyxa av grönsten. Höganäsyxan påträffades i ett förhistoriskt torvlager på nära 4 meters djup vid grundgrävning till "Rubes fastighet" i Höganäs år 1927. Yxan är tillverkad av hjorthorn, försedd med skafthål och med intressant ornamentik.

För min del väcktes intresset för vår förhistoria redan då jag i tidig skolålder hittade min första flintyxa. Jag visade den ovanliga stenen för min mor, som kunde bestämma vad det var och min lärarinna i Bräcke småskola berättade ytterligare om stenåldern och dess folk. Min morfar, som under min ungdomstid dagligen gjorde sin visit på Storegård, fick också se föremålet och sade då spontant: "Det är ju en Torshammare." I folkfantasin hade liknande upphittade föremål sedan gammalt förklarats vara guden Tors vapen i hans kamp mot jättarna. Morfar var född 1855 och avled i sitt nittionde år 1944. Således levde denna uppfattning kvar som folklig tradition in i vår tid. Som parallell kan nämnas att fossil av sjöborrar, vilka liksom flintan härrör från kritlagren i sydvästra Skåne och som transporterats hit upp genom inlandsisens rörelser och är vanligt förekommande här, i min ungdom allmänt kallades "meteorstenar"!

Det vi kallar jägarstenåldern varade i mer än 5.000 år och befolkningen var då hänvisad till ett nomadiserande liv. Människorna måste för sitt uppehälle följa vildrenshjordarnas vandringar, under våren norrut och under hösten åter söderut. De äldsta kända lägerplatserna är alla belägna intill sjöareller åar, där man kunnat ligga på lur efter viltet, antingen detta kom för att dricka eller för att ta sig över vattnet.

Klimatet blev efterhand allt mildare och i takt därmed utökades artrikedomen inom såväl flora som fauna; ekskogen bredde ut sig och många nya djurarter, såsom uroxe, vildsvin och kronhjort hade goda livsbetingelser. Detta gjorde livet bekvämare för människorna, som alltmera blev bofasta. Man valde att bo nära vatten, där jakt kunde kombineras med fiske och fångst av skaldjur. Denna äldsta bofasta kustbefolkning har lämnat rikliga spår efter sig i vår bygd. Den är inom den skandinaviska arkeologin känd som skivyxe- eller erteböllekulturen och detta folk kan med fog även betraktas som landets första jordbrukare. Från danska boplatser har det kunnat fastslås, att erteböllefolket utöver fångst av skaldjur, som var den viktigaste födan, även ägnade sig åt viss djurhållning samt odling av små åkrar med korn. Erteböllefolket uppträdde som först för bortåt 7.000 år sedan och kulturen varade i c:a 1.500 år. Benämningen Ertebölle kommer av att de första fynden från denna kultur gjordes vid byn Ertebölle intill Limfjorden på Jylland. På vår mark har funnits en utomordentligt fyndrik boplats från denna period, men tyvärr är boplatsen sedan 20 år tillbaka utraderad och marken tagen i anspråk för industribebyggelse. Därmed har en kanske mer än 6.000-årig period av någon form av jordbruk på just den platsen brutits. Generation efter generation har här odlat och gjort sin insats. Och så blev vår familj den sista i denna kedja. Det känns underligt och även litet vemodigt, men det sägs ju att utvecklingen måste ha sin gång och i dagens samhälle har inte livsmedelsproduktion högsta prioritet.

Under den tidsperiod då erteböllefolket var förhärskande i vår bygd låg det dåvarande Litorinahavets strandlinje cirka fem meter högre än dagens. Nära strandlinjen valde man sin boplats och det var två viktiga villkor, som måste uppfyllas: dels skulle havet vara fisk- och framförallt skaldjursrikt och dels skulle det finnas riklig tillgång på flinta på själva boplatsen. Kulturen var nämligen vad man med dagens terminologi skulle kunna kalla en köp- och slängkultur. Man hade inte lärt sig att slipa flintan utan, som vidstående bilder visar, utgick man från ett ituslaget flintblock där ett avslag visade en skarp och vass kant. Ett handgrepp skulpterades fram och den vassa kanten fick utgöra redskapets egg; en skivyxa var skapad. Då eggen mist sin skärpa kunde man, med vetskap om den goda tillgången på flinta, helt enkelt kasta bort redskapet och ganska snabbt tillverka ett nytt. Även de vassa spån, som slogs från längsklyvande flintblock, var användbara till mycket: som till att skära och skrapa med eller varför inte för att tukta en alltför vildvuxen hår- och skäggväxt; en tidig variant av rakkniven var uppfunnen! Av dessa flintspån tillverkades även de pilar, tvärpilar, som användes vid jakt. Se bild nedan.

En av förutsättningarna för erteböllefolkets val av boplats var, som nämnts ovan, riklig tillgång på flinta och detta tillsammans med den enkla tekniken vid tillverkning av behövliga redskap gör, att boplatserna från denna kultur är utomordentligt fyndrika. Och "vår" boplats är kanske fyndrikast av dem alla.

Att vi så väl känner till de äldsta bosättningarna i vår bygd skall i första hand tillskrivas fil. dr. Oskar Lidén. Han var i början av 1900-talet bosatt i bygden, verksam som rektor vid Jonstorps Högre Folkskola. Under en följd av år utförde han mycket omfattande undersökningar samt kartläggning av stenåldersbosättningarna i Kullabygden. Som ett pärlband ligger ertebölleboplatserna längs Littorinahavets strandlinje från nuvarande Svanshall över Jonstorp och Görslöv fram till Ornakärr. Redovisning för dr. Lidéns forskningar står att finna utöver i hans doktorsavhandling även i bl. a. Kullabygd årgång 1930 samt i Kullens Sparbanks minneskrift i samband med bankens 100-årsjubileum 1948.

Boplatsen på Storegårds ägor upptäcktes dock inte av dr. Lidén. Då Bodil och jag år 1953 övertog gården efter mina föräldrar var vi redan från början klara över att vi i första hand ville satsa på växtodlingen, särskilt odling av färskpotatis och grönsaker. Ett problem var dock, att arealen var för liten för att, med alla de olika kulturer vi ville odla, få en effektiv växtföljd. Ingen tillskottsjord stod att finna, eftersom familjejordbruken i omgivningen alla var i behov av sin areal. I samband med att Höganäs-Billesholm AB år 1960 beslutade sig för att inte längre driva jordbruket på sina gårdar i egen regi, fick vi emellertid ett erbjudande att övertaga den Steglingegårdens mark som låg norr om nuvarande Nygårdavägen, Tågalycke 1:12 och del av 1:15. Naturligtvis slog vi till; en krona per kvm var priset. Det var inga stora fält, men även en utökning av arealen med 4,5 hektar var klart positivt. Som en följd av detta förvärv fick vi även erbjudande av Gösta Nilsson att köpa hans intilliggande mark, Väsby 16:23 omfattande 1,5 hektar för ett pris av 8.000 kronor; taxeringsvärdet var 11.200 kronor! Vi accepterade tacksamt.
Ty även om belägenheten och arronderingen inte var den bästa ur brukningssynpunkt, så innebar förvärvet en tillgång av helt annat slag, vilket jag återkommer till längre fram.

I samband med köpet av ovannämnda fastigheter företogs genom lantmäteriets försorg en sammanläggning av dessa med huvudgårdens fastigheter Bräcke 1:4 och 1:5. Under sekler hade Storegård, den största gården i byn, haft beteckningen Bräcke 1. Detta är nu historia och den nya fastighetsbeteckningen blev i samband med samman-läggningen Bräcke 6:1. Även om man instinktivt reagerar mot att gården därigenom tappar något av sin historiska bakgrund, så är intet däråt att göra. Lantmäteriet skall ha ordning och kronologi vid numreringen i sitt fastighetsregister. Också gårdsnamnet är på väg att bli överspelat. Gården är inte längre stor och inte ens stor nog att i framtiden kunna drivas som självständig jordbruksenhet. Med insikten att de gamla ort- och gårdsnamnen är en del av vårt kulturarv, vilka har mycket att berätta, värnar vi dock inom vår familj fortfarande om namnet Storegård. Postverket har dock redan slopat detta och dikterat att bostadsadressen skall vara Nygårdavägen 53 och ingenting annat!

Så till den andra tillgången med förvärvet av Väsby 16:23. Det var mig bekant, att Gösta Nilsson under de 14 år han innehaft den från Väsby 16:7 avstyckade fastigheten plockat upp ett stort antal flintredskap från äldre stenåldern. Detta intresserade mig i högsta grad och under de närmast kommande åren var mitt främsta fritidsintresse att ytterligare utforska vad jorden gömde av lämningar från det folk som här haft sin hemvist många tusen år tillbaka i tiden. Bäst fyndmöjligheter gavs efter ett vårregn då marken låg nyharvad. Även om arbetet på gården egentligen krävde all tillgänglig tid, så kunde jag inte motstå att mången söndag ägna ett par förmiddagstimmar åt en exkursion till fyndplatsen. Materialet som jag fann visade tidigt att det rörde sig om en boplats från ertebölleperioden; denna kultur med sina typiska redskap, som jag tidigare har berättat om. Och här fanns de i riklig mängd. Vid ett tillfälle, det var en söndagsförmiddag, hade jag inte mindre än 24 yxor eller andra flintredskap i fickorna då jag återkom hem till en, förmodligen något uppskjuten(!), middag. Och alltid fanns det något med hem, då jag haft ärende till "tomten", som vi kallade marken. Av försiktighetsskäl måste Bodil alltid se till att inspektera och tömma fickorna innan hon stoppade en overall i tvättmaskinen! Och varje gång jag plockade upp en flintyxa eller pilspets kände jag det som en hälsning från förfäderna och försökte tänka mig in i de oftast hårda levnadsvillkor, för att inte säga överlevnadsvillkor, som gällde för dem. Med varje nytt fynd ökade min ödmjukhet inför dessa människor. Även kände jag samhörighet; kanske har jag samma blod i ådrorna som de. Det är fascinerande.

Genom att förre ägaren till fastigheten överlämnat sitt fyndmaterial till Helsingborgs Museum och det därifrån blivit överfört till Lunds Universitets Historiska Museum, var boplatsen känd inom arkeologiska forskarkretsar. En ung forskare, Jörgen Peterson, fick 1966 inom professor Holger Arbmans seminarium uppdraget att göra en utforskning av boplatsen. Fyndcentrum var koncentrerat till c:a 1.000 kvm på den högst belägna nivån och detta område undersöktes noggrant ytmässigt. Som framgår av vidstående planskiss utstakades dessutom fem parceller om vardera två kvm från vilka all jord sållades och undersöktes.

Tillsammans med det material, som Gösta Nilsson och jag tillvaratagit, vardera c:a 200-300 bitar, hade forskaren sammanlagt 8.451 föremål att katalogisera! Visserligen var en stor del av dem flis och avslag, men även dessa var av intresse för forskningen genom att de kunde medverka till en rekonstruktion av tillverkningsmetoderna. Boplatsen fick beteckningen VY i en förlängning av dr. Lidéns kartläggning.

Efter Jörgen Petersons undersökning har jag plockat upp ytterligare ett stort antal föremål på boplatsen. Dessa tillsammans med de föremål, som Jörgen Peterson lånat för sin undersökning och som, i varje fall till största delen återkom, utgör i dag huvuddelen i min samling av säkerligen 1000-talet stenåldersredskap. I samlingen, som är ordnad i en överskådlig monter, ingår förutom föremålen från ertebölleboplatsen även en del spridda fynd från gårdens övriga marker. Dessa representerar olika skeden och kulturer från den flertusenåriga stenålders-perioden. Utvecklingen av föremålen alltifrån erteböllefolkets enkla redskap till de fina och med yttersta precision och hantverksskicklighet tillverkade redskapen från yngre stenåldern är intressant att följa. Utvecklingen gick ständigt framåt.

På den högst belägna punkten inom boplatsen hade vi vid plöjning besvärats av att plogen varje gång skrapade mot en ett par meter lång plant liggande sten. Eftersom inga andra jordfasta stenar fanns inom området, var detta förbryllande och tarvade en undersökning. En som delade mitt intresse för den stora stenen var vår son Anders, då i förskoleåldern. Med övertygelsen att det under stenen gömdes en spännande skatt gjorde han tillsammans med lekkamraten "Leif i möllan" ambitiösa försök att med hjälp av sina små spadar avlocka stenen sin hemlighet. Det behövdes emellertid kraftigare don. Med hjälp av grannen Lastbilcentralens maskiner lyfte vi upp stenen och placerade den vid tomtgränsen. Den visade sig vara en imponerande rektangulär bjässe, två meter lång, en meter bred och nära metern djup. Varför hade den då legat där på områdets högsta punkt? För mig faller det sig naturligt att tänka mig den upprest, som en monumental bautasten, vilken med senare tiders krav på effektivare jordbruksdrift blivit nedgrävd till "under plogdjup". Detta har långt fram i vår tid varit ett vanligt sätt att göra sig kvitt stenhinder på odlingsmark.

I början av 1980-talet tog mina intressanta exkursioner till "tomten" emellertid slut. Höganäs kommun anmälde behov av marken för industribyggnation. Åt detta var, smärtsamt nog, knappast annat att göra än försöka få bästa möjliga affärsuppgörelse. Denna kom till stånd och innebar att jag förbehöll mig rätten till matjorden. Innan någon byggnation fick ske skulle i enlighet med landsantikvariens föreläggande en arkeologisk undersökning företagas. Denna verkställdes av arkeologen Robert B. Nagmér vid Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet. Under arkeologens övervakning avbanades matjorden, men märkligt nog redovisas inte några fynd av hela redskap utan endast flintavslag. Däremot noteras under matjordslagret fem eldhärdsbottnar och en djupare grop. Vidstående foto visar en av eldhärdarna med skörbrända stenar. Den avbanade matjorden sålde jag till Lastbilcentralen med villkoret att all frånharpning skulle tillfalla mig och levereras hem till gården. Så skedde också; två bilass tippades i en hög och jag tänkte mig framöver göra många intressanta fynd i den. Nog fann jag en grönstensyxa och även några flintredskap, men inte i den mängd jag tänkt mig. Under harpningens gång på icke avspärrat område var det förmodligen många som tjusades av att egenhändigt ha funnit ett flertusenårigt föremål. Dessa kom säkerligen till glädje där de hamnade och bidrager till att öka kännedomen om vår förhistoria; och jag har ju tillräckligt många i min samling.

Bräcke by i Väsby socken

Våra nuvarande gårds- och byanamn har i många fall mycket gamla anor. Någon möjlighet att med säkerhet belägga dem finns dock inte tidigare än i samband med skriftspråkets framträdande.

Ursprunget till sockennamnet Väsby har getts olika förklaringar, men dagens ortnamnsforskare verkar vara eniga om att namnet anger dess belägenhet väster om Görslöv. Äldsta kända belägg för namnet är nämligen Westby från början av 1300-talet. Enligt professor Bertil Ejder är namnet dock betydligt äldre. Utan att kunna exakt fastställa åldern är han övertygad om att det rör sig om århundradena före vikingatiden. Görslöv å sin sida har ännu äldre ursprung och anses i ålder överträffa alla övriga bebyggelsenamn i bygden.

Byanamnet Bräcke är sekundärt ett bebyggelsenamn, eftersom det ursprungligen har varit ett naturnamn, som angav en sluttning, bräcka (av ursprungliga brink). I vår bygd förekommer Bräcke som ortnamn i såväl Brunnby som Väsby församlingar (församling är den nuvarande benämningen på den tidigare socken) och särskiljes därför i allmänhet genom att ortnamnet anges som Brunnby Bräcke respektive Väsby Bräcke. Bräcke som ortnamn finns på flera platser i västra Skandinavien och i Norge har även många enskilda gårdar detta namn, likaså i Bohuslän. Beträffande ursprungsformen jämför det kända Fjärås bräcka i norra Halland. I sammanhanget kan nämnas att även flera andra ortnamn i Kullabygden bedöms ha norskt ursprung, exempelvis Jonstorp och Kullenbergstorp (Kolbjörnstorp). Bertil Ejder har uttryckt det så, att bygderna söder om Skälderviken är "den norskaste delen av Skåne" med ortnamn som vittnar om en omfattande forntida (vikingatida) infiltration norrifrån. Det för mig äldsta kända skriftliga vittnesbördet om människor, som bott i vår by, är en inskription på altartavlan från år 1622 i församlingens kyrka. Inskriptionen anger namnen på de då tjänstgörande kyrkvärdarna och där SSIB står för Svend Svendsen i Bräcke och ISIL för Jens Skriver i Lönskov. Gårdsnamnet Storegård förklaras av att gården ursprungligen var den största i byn, ungefär tre gånger så stor som de övriga tre gårdarna. Beträffande gårdens ägar- eller brukarlängd har det inte varit möjligt att taga fram någon fullständig sådan för tiden före år 1800. Följande noteringar, som jag till stor del erhållit av min framlidne vän lantbrukaren och hembygdsforskaren Kurt Bengtsson, äger dock giltighet.

1658
I jordeboken står Gudmund Jönsson antecknad för en Leijgaard.

1663 är samma person antecknad för en Kronogård.

1671 står Nils Månsson för ett Kronohemman på 7/8 mtl.

1682 står Clement Paulsson för samma 7/8 mtl men med noteringen att halvparten låg öde.

1686 står fortfarande Clement Paulsson som ägare men nu jämte ryttaren Anders Bom.

1690 är gårdens beteckning Bräcke Nr 1 och anges som Kronohemman på 3/4 mtl med Anders Bom som innehavare.

1700 upptager mantalslängden ryttaren Per Bom jämte Anders Bom som innehavare.

1709 anger mantalslängden Jöns Nilsson (Pålsson?) som innehavare; enligt domboken den 29/1 1709 mottog Jöns Nilsson "ett ödehemman Bräcke 1 3/4 mtl emot att han skulle njuta vissa friår" (skattebefrielse). 

1713: Enligt jordeboken står hemmanet nu manlöst.

1720 anges i jordeboken kronolänsman Tyris Kilman som ägare, så även 1725, 1730, 1736 och 1742.Med Tyris Kilman fick gården förmodligen en rejäl upprustning och möjligen då även namnet Storegård. Från gården utövade Tyris Kilman nitiskt och ambitiöst sitt ämbete som fögderiets näst högste tjänsteman. Det har sagts, att han var grym och hänsynslös och ofta tog avgöranden i egna händer. Enligt folktraditionen lät han vid något tillfälle döda en ogärningsman för att sedan begrava denne inom gården. Hur sann denna berättelse är går inte att utröna. Sant är emellertid att vi sentida boende på gården inte besvärats av vare sig spöken eller gengångare kopplade till en sådan handling. Tyris Kilman avled år 1746 och den imponerande gravstenen över honom är uppställd i vapenhuset till Väsby kyrka. Texten lyder,

HER ÄRO BEGRAFNE CRONO-
LÄNS MANS BARN J: IÖRGEN 4:
OCH LARS KILMAN 1 ÅR. SOM DÖDE ANO:
1736
HÄR HVILAR OCH
DESSE BARNS SALIGA FADER
KRONOLÄNDSMANNEN TYRES KILMAN
SOM BODDE OCH DÖDDE I BRÄKE
DEN 29 MARTII 1746
HÄR LEFVAT 65ÅR

Nästa notering jag har från jordeboken är från 1760 då comminister Brask står som ägare, likaså 1768 då hemmanet står som 5/8 skattehemman. Sven Nilsson Brask, vars föräldrar var Nils Brask och Johanna Nilsdotter, föddes i Kropp år 1716. Fadern var ladufogde vid Rosendals gård och tillika länsman. Efter skolgång i Helsingborg blev Sven Brask student 1734, prästvigdes den 18 oktober 1743 och fick då komministertjänsten i Väsby. Den 15 juli 1753 ingick han äktenskap med tidigare väsbyprästen Eingelows dotter Anna Petronella. Sven Brask var sen tidigare ägare till Bräcke 1 och eftersom han och familjen fortsatt ville vara bosatta på gården innebar detta att han inte sökte någon annan tjänst. I mer än 20 år tjänstgjorde han som komminister i Väsby församling och var som sådan mycket uppskattad och avhållen. Då kyrkoherden Gustaf Söderling avled i april 1764 blev Sven Brask emellertid inte av änkan begärd som nådårspräst. Detta föranledde honom att bittert klaga: "att hafva blifvit driven från den lilla näringsvrå, som 22 års meriter hunnit tigga af en omild lycka, hvilket vore oförenligt med svenskmannarätt att icke utan brott och saklös dömes ifrån någon station". Inte mindre än 26 prästmän hade anmält sig som sökande och dessutom flera som å extra ansökningsväg anhöll hos Konungen att bli utnämnda till kyrkoherde i Väsby och Viken. Men det var Sven Brask, som församlingen ville se som sin nye herde.

Consistorium (motsvarande dagens domkapitel) kallade tre av de sökande till provpredikan och sedermera på församlingens begäran även en fjärde provpredikant, nämligen komminister Sven Brask. Ur Consistoriets skrivelse till Konungen den 29 oktober 1766 konstaterades att "efter behörigt val har komminister Brask erhållit församlingens enhälliga kallelse, på en och en tolftedels hemmans-tals röst när".

Väsby och Vikens sockenmän hade ingått till Konungen med en petition daterad 15 oktober 1766; vilken som prov på tidens svulstiga och underdåniga formulering kan vara värd att citera i sin helhet:

"Stormägtigste och Allernådigste Konung!
Sedan Väsby och Vikens pastorat genom Hr Prostens och Kyrkoherden Gustaf Söderlings dödeliga afgång blifvit ledigt, har till dess återbesättande skedt ett ordentligt och oklanderligt val.

Utaf de 3:ne som stått på förslag har Hr Collega scholæ Myrman i Malmö allenast erhållit en röst, men däremot Hr Comminister Sven Brask alla de öfriga rösterna, och som hans berömmeliga lära och lefverne uti 23 år som han varit vår själasörjare, skaffat honom en så allmän kallelse, så drista vi oss aller underdånigst bönfalla, att Eders Kongl. Maj:t täckes därpå fästa ett allernådigst afseende.Stormägtigste Allernådigste Konung! Guds egna ord synas tala på vår sida: att en herde bör känna sina får och de honom; detta har varit ögonmärket af vår kallelse; ty bemälte Hr Comminister Brask har så länge varit bland oss, att han känner hvar och en intill späda barnen, samt med sitt ljufliga umgängessätt och efterdömliga uppförande så intagit allas hjärtan, att de brinna af längtan och önskan, det Eders Kongl. Maj:ts allerhögst prisvärda nåd, denne både välförtjönste och älskade prästmannen, som ock högst torftigt är, måtte blifva oss gifven och skänkt till vår själasörjare.

Vi skola tacka Gud och Eders Kongl. Maj:t utaf underdånigaste glädje, om vår allerunderdånigaste bön och önskan allerunderdånigsts villfaras, hvaremellertid vi med djupaste Zele och Devotion framhärda i döden."

Petitionen var underskriven av 8 av Väsbys och 4 av Vikens sockenmän och tillsammans med det överväldigande valutslaget bidrog den förmodligen till Kongl. Maj:ts beslut: Anmält i R:k (Rikets kungörelser) den 15 december 1766, det Kongl. Maj:t i nåder utnämnt den i första rummet (i Consistorie skrivelse) uppförte Comminister Sven Brask.

Sven Brask förunnades inte att leda sin församling i mer än knappa 5 1/2 år. Han dog "af hetsig feber" de 12 maj 1772.

Trots den korta tid Sven Brask fick tjänstgöra som kyrkoherde är han utöver den uppskattade egentliga prästgärningen känd även för sina gagnrika åtgärder beträffande själva kyrkobyggnaden. De stora järnbokstäverna på tornets fasad, SBP, vilka står för Sven Brask Prost, har som huvuduppgift att tjäna som ankare för de utförda förstärkningarna av tornmurarna, men minner också tillsammans med de likaledes järnsmidda siffrorna 1770 ovanför dörren än i dag om Sven Brasks insatser och handlingskraft.

Efter Sven Brasks död bodde hans efterlämnade familj kvar på gården något eller några år. Längre fram är det känt att hustrun flyttade till dottern Ingrid Katarina och svärsonen Jöns Magnus Bagge, som enlig tillgängliga uppgifter bodde först i Lund och senare i Helsingborg. Anna Petronella Brask levde till 1795 och är begravd i Helsingborg.

Mot slutet av sin levnad drev Sven Brask förmodligen inte själv jordbruket på gården, eftersom det finns en uppgift att Sven Jönson, skeppare i Höganäs, från 1760 även var åbo på Bräcke 1. Därmed kom gården att övergå till den släkt, som sedan i fyra generationer gick i arv från far till son. Först i raden var alltså Sven Jönsson, född 1713, och hans hustru Hanna Pålsdotter.

Efter dem följde deras son Jöns Svensson, född 1736, och dennes hustru Bengta Jönsdotter, född 1739. Även Jöns Svensson anges som skeppare och åbo.

Som brukligt var skulle äldste sonen i familjen erhålla faderns tilltalsnamn och därför följde två generationer åboar på Bräcke 1 5/8 mtl med namnet Jöns Jönsson. Den förste Jöns Jönsson var född 1764 och gift med Sissa Jönsdotter, född 1766.

Jöns och Sissas äldste son, född 1785, blev Jöns Jönsson nummer två. Han gifte sig med Anna Gudmundsdotter, född i grannbyn Tågalycke 1787.

Även i nästa generation fick äldste sonen namnet Jöns, men i fortsättningen bodde familjen på Bräcke 2, eftersom grannarna hade bytat gård med varandra. Denne Jöns Jönsson, född 1815 och gift med Kristina Hansdotter, född i Ingelsträde 1821, blev en mångbetrodd man i bygden och var bl.a. en av förgrundsmännen vid stiftandet av Kullens Sparbank 1848. För sina insatser på detta område med långvarig och trogen tjänst inom banken samt and-ra medborgerliga förtjänster tilldelades han Patriotiska Sällskapets guldmedalj. Jöns fick uppleva en för den tiden ovanligt hög ålder. Han dog 1902 nära 87 år gammal. Kristina avled 1883. Efter hustruns död bodde Jöns som undantagsman kvar på gården vilken övertagits av sonen Nils. Bakgrunden till äktenskapet mellan Kristina och Jöns innehåller många intressanta och dramatiska turer, men mer därom längre fram.

De första årtiondena på 1800-talet innebar mycket stora förändringar för innevånarna i Bräcke by. Det 1797 grundade stenkolsverket, Stenkolsgrufvan Gustaf IV Adolph, hade med syftet att trygga livsmedelsförsörjningen för det stora antalet inflyttade anställda, förvärvat flera jordbruksfastigheter, däribland även krono Skatte hemmanet Bräcke 3 1/4 hemmantal. Varje gård hade sin del i byns olika vångar och i de flesta fall var tegarna så små, att man vid brukandet var hänvisad till att utföra detta samtidigt och gemensamt med alla övriga inom byalaget. Åkerjorden till Bräcke 3, som sammanlagt omfattade 8 tunnland 15 kappland var delat på 19 olika lotter. Endast en av åkrarna, Storåker kallad, uppmätte mer än ett tunnland; den minsta med namnet Smala dikesåkern mätte endast 2 kappland = cirka 300 kvadratmeter! Ängsmarken, som utgjorde 19 tunnland 27 1/4 kappland, var delad på ungefär lika många lotter som åkerjorden. Till detta kom delaktighet i byns gemensamma fäladsmark.
Detta uråldriga sätt att driva jordbruk innebärande att gårdarna låg samlade i en by medan åkrarna, som gemensamt uppodlats i ängsmarken, var spridda däromkring. På grund av för liten tillförsel av näring (gödsel) blev skördarna efter hand allt sämre. Tillsammans med den starka befolkningstillväxten under 1600- och 1700-talet ledde detta till att den nationella livsmedelsförsörjningen äventyrades med verkliga nödår som följd vid missväxt. Landets ledning insåg att en reformering av jordbruket var nödvändig och år 1803 utfärdade den enväldige Konungen en förordning om enskifte i Skåne. Enskifte, som redan genomförts på Svaneholms gods av dess ägare Rutger Maclean, innebar att gårdarna i en by skulle få sina ägolotter utskiftade och sammanlagda till om möjligt ett sammanhängande skifte.

Redan året därpå ingavs från Stenkolsverket en skrivelse undertecknad av greve Eric Ruuth och ställd till "Högvälborne Herr Grefve och Landshövdinge" med ansökan om enskiftesdelning å jorden till Stenkolsverkets tre Krono Skatte hemman belägna i Tjörröds, Hultabo och Bräcke byar. Av de tre hemman, som ansökan gällde, blev av någon anledning endast Bräcke 3 enskiftat vid detta tillfälle och blev därmed det första enskiftet i Kullabygden. Förrättningsmannen tillfrågade de övriga byamännen om även de ville bli delaktiga av enskifte, "hvilket de helt och hållet avsade sig". De var ännu inte mogna för en reform, som skulle innebära att den hävdvunna nära bygemenskapen sprängdes. Vid det verkställda enskiftet fick Bräcke 3 sig tilldelat ett sammanhängande jordområde av fäladsmarken "väster om prästvägen från Steglinge och söderut", sammanlagt cirka 50 tunnland. Hur de inägor, som Bräcke 3 lämnade, fördelades på de kvarboende finns det inga tillgängliga uppgifter om. Den enskiftade marken kom att ingå i den senare utbyggda gården Steglinge och från min ungdom minns jag, hur detta steglingefält av inspektor Albert Sonesson fortfarande benämndes Enskiftet.

Pehr Pålsson på Hustofta 2 en ansökan om enskifte av sina gårdar. Enskifteslantmätaren A. G. Rosengrén kallade av denna anledning alla delägarna i markelaget, som omfattade byarna Bräcke, Hustofta och Tågalycke, till överläggning den 13 december 1826 om laglig enskiftesdelning. Alla delägarna var överens om lämpligheten av enskifte, men hur marken skulle graderas och hur gränserna skulle dragas eller vilka som skulle få bo kvar på sina gårdar och vilka som skulle bli tvungna att bryta upp från den samlade byn för att bygga nytt på hittillsvarande fäladsmark eller hur kostnader och ersättningar skulle fastställas blev svåra tvisteämnen och föranledde åtskilliga sammanträden. Det krävdes ständigt medlande från förrättningsmannens och de kallade gode männens sida för att komma vidare med förrättningen. Slutsammanträde kunde hållas först den 20 juni 1828. Beslutet innebar, att de nya ägorna skulle tagas i bruk vid Michaelitid 1828. Eftersom inget klander mot förrättningen anförts gillade och stadfäste Kongl. Befallningshavande densamma den 5 februari 1829 och fastställde utflyttningsersättningen från staten till 1 Rdr Banco "för hvarje utbrutit Tunneland sådan jord, som till åker och äng eller så kalladt Cirkulationsbruk odlas kan". Denna ersättning kan verkligen betraktas som symbolisk.

Ovanstående uppgifter om enskiftesförrättningarnas gång har jag till största delen hämtat från min värderade lärares, rektor Edvin Nilsson vid Väsby Högre Folkskola, omfattande forskning med utförlig redovisning i Kullabygd årgång 1936. Även de återgivna kartorna är hämtade därur. I vårt gårdsarkiv här på Storegård ingår avskrift av de fullständiga Enskifteshandlingarna för Bräcke by.

Vid de segdragna enskiftesförhandlingarna företräddes de tre gårdarna i Bräcke av Jöns Jönsson No 1, Jöns Pehrsson No 2 och "Ingenieur" Hellstrand No 4. Jöns Jönsson var nummer två i den tidigare omnämnda räckföljden åboar med samma namn, Jöns Pehrsson hade 1823 övertagit åborätten till sin gård medan ingenjör Hellstrand representerade det "Utsockne Frälse Hemmanet under Krapperups Säteri" som han brukade och bebodde. Denna gård blev vid enskiftet utflyttad till nya ägor söder om landsvägen intill Ingelsträde rågång, medan de övriga två gårdarna fick ligga kvar på sin tidigare plats. Bräcke 2 har dock senare flyttats fram till sitt nuvarande läge vid landsvägen mot Jonstorp. Således är det numera endast Bräcke 1 Storegård som ligger kvar på den ursprungliga platsen.

Vid enskiftets genomförande uttogs markområden för lertäkt och grustäkt som samfälld tillgång inom skifteslaget. Lertäkten uttogs inom Hustofta by, men kännedom om dess exakta belägenhet har lokalt gått förlorad. Grustäkten om 1 tunnlands ägorymd uttogs i Bräcke by "af Wällycke åkern norr om Landsvägen". Det uttagna området utgjordes av ett ca 120x40 meter rektangulärt fält med grusgropen i mitten och närmast landsvägen. På denna skiftes-lagets mark byggdes två bostadshus, det ena öster och det andra väster om grusgropen. I huset åt öster bodde under 1800-talet stenorläggaren Ola, gemenligen kallad Ola Gök. Den lilla rest av stenor, som finns kvar på vår gård, har förmodligen satts av denna yrkesman. Huset åt väster beboddes i min ungdom av åldriga Nelly Larsson och sonen Nils med familj. Nils arbetade i gruvan, men i den nerlagda grusgropen etablerade han och familjen dessutom ett för den tiden ganska omfattande hönseri. Den av Nils Larsson disponerade delen utgjorde ca 2/5 av området medan resten brukades som åkerjord tillsammans med vår gård. Till skifteslaget erlade vi årligen en arrendeavgift, för vår del sju kronor och för Nils Larssons del förmodligen fem kronor. Avgifterna tillföll åldermannen för året, som i gengäld var förpliktigad att svara för ett åldermansgille. Det plägade vara ordentliga kalas. Vi hann vid vårt övertagande av gården deltaga i skiftes-lagets sista gille. Eftersom inga gemensamma angelägenheter längre var aktuella upphörde sedan institutionen. Därmed bröts tyvärr en månghundraårig tradition av nära bygemenskap. Då Nils Larsson uppnått pensionsåldern kände han det angeläget att kunna friköpa "sin tomt" och samma intresse hade vi. Som delägare i samfälligheten anhöll jag därför i skrivelse till distriktslantmätaren om laga skifte av grustäkten. Förrättningen skedde här hos oss den 10 juni 1960. Beslutet innebar att skiftes-laget för ett sammanlagt belopp av 500 kronor till vår fastighet överförde 2912 m2 och till Nils Larsson försålde 2024 m2. I runda tal betalade vi således 10 öre per m2, vartill kom kostnaden för förrättningen, 444 kronor, som vi enligt beslutet hade att dela lika. Lantmätare Bertil Norén, som hade nära anknytning till bygden, genomförde förrättningen på ett föredömligt och av oss alla uppskattat sätt.

Trots de stora förändringar som enskiftet inneburit var grannsämjan inom Bräcke byalag fortsatt mycket god. Speciellt gällde detta mellan familjerna på nummer 1 och 2, där man även planerade gemenskap för följande generation. Under 1830-talet vidtogs flera dramatiska förändringar inom dessa gårdar, vilka jag med uppgifter från skilda håll har försökt rekonstruera enligt följande: I familjen på Storegård föddes mellan 1811 och 1825 sju barn, vilka föräldrarna, som ju ville sina barns bästa, försökte styra så, att de alla genom gifte skulle få en tryggad framtid. Äldsta dottern Ingar, född 1811, gifte sig 18-årig med Pål Nilsson från Ingelsträde 5. För dotter nummer två, Bengta född 1813, planerades giftermål med Nils Nilsson från Ingelsträde 4, medan äldste sonen Jöns, född 1815, givetvis var utsedd att övertaga gården. Bengta och Nils var förmodligen trolovade och ett äktenskapskontrakt föräldraparen emellan upprättat då Nils 1830 träffade avtal med sina blivande svärföräldrar om att övertaga från Storegård avstyckade ägor motsvarande 1/4 mtl. Bengta och Nils vigdes den 22 september 1832 och deras gård fick följdriktigt namnet Nygård. Hemmansklyvningen blev dock först den 17 maj 1847 fastställd vid Luggude Härads Ägodelningsrätt i Bårslöv. Storegårds ägor kom därefter att utgöra 3/8 mtl mot tidigare 5/8.

Jöns Pehrsson på Bräcke 2, född 1793, hade 1823 inflyttat från Jonstorp och gick vanligtvis under benämningen "rige Jöns" på grund av sin goda ekonomiska ställning; hans hustru var Ingar Nilsdotter från Tjörröd, född 1781. Deras enda barn var dottern Elna, född 1819. Givetvis fann de båda grannfamiljerna att Elna på Bräcke 2 och Jöns på Bräcke 1 skulle bli ett lämpligt par, vadan ett äktenskapskontrakt daterat 18 november 1830 upprättades. Elna var vid detta tillfälle 11 och Jöns 15 år gammal.

Vänskapen grannfamiljerna emellan bekräftades ytterligare då de beslutade att byta gård med varandra. Således blev "rige Jöns" herre på Storegård medan Jöns Jönssons familj flyttade över till Bräcke 2. Spekulationerna kring detta byte av gårdarna var möjligen (troligen) att vid ett kommande generationsskifte båda gårdarna skulle kunna slås samman och Storegård då, med Elna och Jöns som ägare återvinna mark motsvarande vad som avskiljdes genom det tidigare under året träffade avtalet om delning av hemmanet.

Det är dock inte alltid utvecklingen följer det uppgjorda mönstret. Då Elna var giftasvuxen hade Jöns funnit en annan käresta, Kristina Hansdotter från Ingelsträde, född 1821. Föräldrarna till Jöns insåg klokt nog, att det inte gick att gå emot det hjärtats val, som sonen gjort. Mindre klokt visade sig emellertid deras nästa åtgärd vara. Då de tillsammans med Ingar och Jöns på granngården helt sonika lät byta ut Jöns i äktenskapskontraktet mot den yngre brodern Gudmund, född 1818. Den fortsatta utvecklingen kom att visa hur olyckliga följderna kan bli, då föräldrarna bestämmer barnens val av livspartner. Kristina och Jöns fick således varandra. De fick under ett långt liv leva lyckligt tillsammans och välsignades med nio barn. Det påtvingade äktenskapet mellan Elna och Gudmund blev däremot kortvarigt och slutade i tragik.

Elna var sedan tidigare förtjust i en möllesven vid den till Storegård hörande väderkvarnen. Hennes högmodige far, "rige Jöns" Persson, omöjliggjorde emellertid ett sådant parti och lär enligt Ernst Hilmer, sonson till Elna och hennes senare man, ha sagt att "inte kunde de vá likt nåt å få en sån till svärson". Äktenskapet mellan Elna och Gudmund tvingades således igenom och så var Gudmund åbo på 1/8 mtl av Bräcke 1, Storegård. Han var känd som en harmonisk och präktig yngling, men blev efter bröllopet besynnerlig och tungsint. Det berättas, att han ensam strövade omkring i omgivningarna och ibland kunde var borta från hemmet flera dagar utan att någon visste var han fanns. Förhållandet till svärfadern var från början inte det bästa och försämrades ytterligare, då han mot dennes vilja lät sälja väderkvarnen; syftet var möjligen att därmed bli kvitt möllesvennen! Efter endast cirka ett halvt års äktenskap insåg föräldraparen att detta måste upplösas och föranstaltning gjordes för att Elna under tiden skulle bo "på Höganäs". Detta blev dock inte verkställt, eftersom man någon dag efter beslutet fann Gudmunds döda kropp i Vegeå, mer än en mil från hemmet. Efter Gudmunds död måste Jöns Pehrsson för att få behålla gården åt Elna lösa in 2/3 av denna från Gudmunds familj. Det är lätt att föreställa sig hur det smärtade den ekonomiske Jöns att på detta sätt tvingas återköpa vad som varit dotterns hemgift.

I samband med överlåtelsen av 1/8 mtl till Elna och Gudmund hade Elnas föräldrar åt sig låtit uppföra nya gårdsbyggnader på ägorna mot Ingelsträde till och brukade därifrån resten, 1/4 mtl, av gården. Elna bodde kvar på Storegård och med bistånd av fadern drev hon jordbruket där.

Efter några år träffade hon emellertid en ny man, Ola Pålsson från S. Danhult, och de vigdes den 14 april 1842. Elnas mor avled fem år senare och då flyttade fadern till Ornakärr 9 1/8 mtl, som han övertagit. Därmed var Storegårds 3/8 mtl åter samlade och brukades av Elna och Ola. Omkring 1850 lät de uppföra nytt boningshus murat i tegel, som enligt uppgift kom från Långaröds tegelbruk. Och vi sena tiders brukare av gården har alla satt en ära i att på bästa sätt förvalta denna byggnad. Tidigare var alla hus i byn uppförda i korsvirke med boningshuset placerat åt norr och stallbyggnaden åt söder. Nu placerades det nya huset i söder mot landsvägen, medan det gamla boningshuset omändrades till stallbyggnad.

Elna och Ola fick mellan åren 1849 och 1856 fem barn, en flicka och fyra pojkar. En av sönerna avled dock i späd ålder. Föräldrarna hade på grund av sin skilda bakgrund olika inställning till hur barnen skulle fostras. Ola hade under sin uppväxt på en mindre gård blivit lärd till stor sparsamhet och ville även tillämpa detta gentemot egna barnen. Elna däremot var svag och eftergiven mot dem, vilket enligt sonsonen Ernst Hilmer gjort, "att sönernas uppfostran hade blivit menlig för deras karaktär. De kommo i för unga år i besittning av mycket pengar. De levde i sus och dus och måste den ene efter den andre gå från gården". Ja, så blev det tyvärr. Fadern avled redan 1860, knappa 43 år gammal, och så var Elna återigen änka. Liksom efter hennes första mans död fortsatte hon att driva gården och till detta kom nu att hon ensam hade att ansvara för barnens fostran. Kanske blev plikterna och påfrestningarna alltför stora, ty hon dog endast 52 år gammal den 20 juli 1871.

Efter moderns död övertog äldste sonen Pål, född 1849, ansvaret för gården, som han dock överlät till den yngre brodern Johannes, född 1850, då denne blev myndig. Förmodligen bosatte sig då Pål på den gård, som morfadern Jöns Pehrsson tidigare låtit uppföra på ägorna. Storegård, som efter hemmansklyvningen 1847 omfattade 3/8 mtl kom emellertid att juridiskt styckas en andra gång, då Pål Olsson den 3 juni 1878 erhöll lagfart på en avstyckad del, Bräcke 1:5, omfattande 9/64 mtl. Huvudgården kom därmed att omfatta 15/64 mtl och fick beteckningen Bräcke 1:4. Denna ägdes således av den ogifte brodern Johannes, som emellertid var sjuklig och avled 1882. Så vitt jag kunnat utröna hade han dessförinnan överlåtit gården till sin broder Per, yngst i brödratrion och född 1856. Pål drev Bräcke 1:5 några år men måste sedan överlåta till Per och därmed var Storegårds areal åter samlad. Pål och hans familj bosatte sig i Tågalycke, där de låtit uppföra ett hus och dit även hustruns föräldrar senare flyttade. Pål försörjde sig därefter med arbete vid Steglinge gård, medan Per drev Storegård fram till år 1900. Innan jag går in på det ägarskiftet, som då följde, vill jag nämna något om Påls, Bothildas och Pers familjer.
Pål gifte sig den 9 november 1872 med Johanna Olsdotter från Buskeröd; en broder till Johanna var Anders Olsson i Ornakärr, känd missionsvän och riksdagsman. Johanna och Pål fick fem barn, varav dock de tre först födda dog i tidig ålder. Den 17 juli 1880 föddes sonen Ernst, som sedermera kom att antaga efternamnet Hilmer. Efter skolgångi Bräcke småskola, tre år i Väsby folkskola samt ett år i Väsby Högre Folkskola fick Ernst möjlighet att pröva in till andra klassen vid Allmänna Läroverket i Helsingborg. Ernst blev antagen och genom att hans mor tidigare lämnat ekonomiskt stöd åt sin syster och hennes man, vilka var bosatta i Helsingborg, erbjöds han att under terminerna få bo hos dem. Utbildningen i läroverket kompletterade han senare med kurser inom affärs- och marknadsområdet och fick efter hand anställningar som försäljare och bokhållare vid olika helsingborgsföretag. Hans stora intresse, väckt redan i unga år, var emellertid litteratur och böcker samt i samband därmed forskning kring och dokumentering av hembygden och dess människor. Han finansierade detta sitt intresse genom att driva en omfattande antikvariatverksamhet och byggde samtidigt upp ett förnämligt eget bibliotek. Dokumenteringen av hembygden började med den gård där han var född, Storegård, och vidgades därefter till byn, socknen, bygden och senare även hans nya hemort Helsingborg. Som framgår av här återgivna bilder hade Ernst både en prydlig handstil och en förmåga att i akvarellens form uttrycka sig. Dessa bilder är hämtade ur en decimetertjock och i förväg bunden bok i vilken Ernst skrev och ritade direkt! Merparten av mina uppgifter kring Storegård under 1800-talet har jag hämtat från Ernst Hilmers beskrivningar. Hans samlade produktion, som består av ett stort antal böcker och häften, är en tillgång av stort värde för dagens hembygds- och släktforskare.

Materialet låg till för ett tiotal år sedan mer eller mindre bortglömt fördelat på barnen Greta och Nils Olof. Jag råkade då sammanträffa med Nils Olof på Höganäs Museum och därvid upptäckte vi, att vi båda hade våra rötter i den gamla gård, där jag nu sitter och gör mina minnesanteckningar. En fin vänskap utvecklades oss emellan och jag gavs tillfälle att taga del av faderns produktion. Tyvärr avled Nils Olof redan 1997 och materialet blev då i sin helhet överfört till systern Greta Persson i Ekeby. Genom stor generositet från Gretas, hennes sons och efter hans hastiga bortgång hennes svärdotters sida har hela samlingen överlämnats till föreningen Kullabygdens Släktforskare, där det nu vårdas och bearbetas. Och jag gläder mig åt att ha kunnat medverka till att denna skatt därmed blivit tillgänglig för såväl dagens som framtida forskare.

Ernsts yngre broder Johannes, född 1884, hade säkerligen samma förutsättningar som Ernst för att kunna "läsa vidare", men fick aldrig möjligheten. Med fadern Pål arbetande på Steglinge fick Johannes tidigt försörja sig själv genom att arbeta vid gruvan. Trots det hårda arbetet där drev han samtidigt viss handel med cyklar och tillbehör. Detta blev sedermera huvudsysselsättningen och under en period hade han egen cykelaffär i Höganäs. Efter att ha övertagit den fastighet i Tågalycke, vilken tidigare ägts av föräldrarna, bosatte han sig där tillsammans med sin unga hustru Annie. Lyckan blev dock inte långvarig; i sviterna av "spanska sjukan" avled Annie den 27 oktober 1918, en vecka efter deras enda barns födelse. "Spanska sjukan" var den influensaepidemi, som 1918-1920 skördade miljontals offer världen över och även hårt drabbade vår bygd. På äldre dar drev Johannes en mindre cykelverkstad hemma i Tågalycke. Liksom sin broder hade han kulturella intressen och deltog livligt i samhällsdebatten. Ett trevligt minne från tidiga skolår har jag från ett besök hos Johannes. Mitt ärende var att få klippt håret hos denne mångkunnige man. Då detta var avklarat ute i det fria, blev jag inbjuden att se hans omfattande boksamling i bostaden uppe på andra våningen. Alla de stora författarnas verk stod i vackra inbundna band i rad på hyllorna. Det var en upplevelse för en bokintresserad yngling!

Enda dottern till Elna och Ola var Bothilda, född 1855. Efter moderns död lämnade hon i unga år Storegård och gifte sig 1877 med bruksarbetaren Sven P. Olin i Höganäs. I äktenskapet föddes den 13 januari 1880 dottern Elin Amanda. Knappa nio månader senare, den 30 september, dog modern och Sven ställdes ensam med ett spädbarn. Svens svåger Per på Storegård utsågs till förmyndare för flickan och hans hustru åtog sig att under en tid av tio år vårda och uppfostra henne. Således tillbringade Elin barndomsåren på Storegård och började sin skolgång i Bräcke småskola. 18 år gammal gifte sig Elin med bruksarbetaren Carl Axel Holm, född 1879. Nio barn fostrades i hemmet vid Sandflygsgatan i Höganäs. Samtliga var konstnärligt rikt utrustade bl. a. som musiker, bildkonstnärer och keramiker. Tillsammans med fadern var sönerna aktiva medlemmar i Höganäs Musikkår. De bildade även en egen orkester, som under 1920- och 30-talet var mycket uppskattad såväl för sin dansmusik som för sitt förhöjande av stämningen vid mången uppvaktning och privat fest.

Ja, så minns jag en strof från lokal nyårsrevy från mitten av 30-talet. Mest känd offentligt blev Åke, nummer två i raden av de nio syskonen. Han är en av de stora bland 1900-talets svenska keramiker. Jag hade förmånen av en nära vänskap med Åke allt från mitten av 40-talet och till hans bortgång 1980. Vår gemenskap grundade sig dels på hans mors ursprung från Storegård och dels på vårt nära samarbete inom styrelsen för Höganäs Museum. I Kullens Hembygdsförenings årsskrift 1999 bidrager Åkes systerson Henry Svensson med en personlig och initierad presentation av Åke och hans utveckling som keramiker. Henry, som är professor i plastikkirurgi och med krävande tjänst vid MAS i Malmö, hinner emellertid även ägna viss tid åt forskning kring sin släkts historia.
I detta syfte besökte han för några år sedan tillsammans med vår son Lars, hans gode vän och kamrat från realskolan i Höganäs, oss här på Storegård. Jag kunde då bl. a. visa honom gravstenen över hans mormors mor, vilken jag funnit inmurad i södra muren till nya avdelningen inom kyrkogården i Väsby:

Botilda Olin
född Olsson
* 13/1 1855
+ 30/9 1880
i Väsby

Så kort blev således hennes levnad medan den ett år yngre brodern Per förunnades ett för den tiden mycket långt liv.

Per föddes den 16 juli 1856 och som tidigare framgått övertog han gården efter den äldste brodern och blev den i brödratrion som brukade Storegård under längst tid. Per var gift med Johanna Thurban, född 17 juni 1862 och förmodligen syster till mjölnare Gudmund Hansson Thurban som ägde och drev Storegårds mölla fram till början av 1890-talet. I äktenskapet föddes fyra barn, Ester Petrea 1884, Olof Gustav 1888, Inez Dagmar 1890 och Signe Bernhild 1893. Från min ungdom minns jag dem alla. Tillsammans med fadern bodde de i Hvilan, Tågalycke 1:30. De tre döttrarna var ogifta medan sonen Gustav, som arbetade i gruvan, var gift och ägare till fastigheten. Gustavs första hustru avled i början av 1920-talet. I det äktenskapet föddes dottern Inga, som var jämnårig med mig och vi var såväl skol- som konfirmationskamrater. Efter första hustruns död gifte sig Gustav 1926 med Anna Larsson, född 1900, och familjen utökades efter hand med dottern Maj-Britt. Gustav var liksom sin granne och kusin Johannes en mångkunnig man och båda ställde de upp om håret behövde klippas på oss skolpojkar, dock utan att priskonkurrera - 25 öre gällde hos dem båda. Då Bodil och jag övertagit Storegård hjälpte Anna oss tidvis med arbetet i grönsaksodlingarna. Gustav avled 1965 och Anna 1975.

Per Olsson hade innehaft Storegård i 20 år då han år 1900 till synes brådstörtat och förmodligen av ekonomiska skäl lät försälja fastigheten. Enligt annons i ortspressen meddelades, att de 20 juni "låter Lantbrukaren Per Olsson i Väsby Bräcke genom frivillig offentlig auktion på stället kl. 10 f.m. försälja sitt der egande hemman 3/8 mtl nr 1 i Väsby Bräcke innefattande 56 tunnland åker i full växtkraft och försedd med tillräckliga åbyggnader - - -" Vid auktionen inropades fastigheten av Albert Lindau.

Mellan köpare och säljare träffades avtal om att vid fastighetens västra gräns och intill landsvägen skulle en hustomt avstyckas och överlåtas till säljaren. Priset fastställdes till 200 kronor för de 924 kvad-ratmeter, som avstyckades. Här lät Per Olsson uppföra ett bostadshus som han gav namnet Olstorp. 1918 blev Per Olsson åter lantbrukare genom att övertaga fem tunnland jord, vilka frånköpts gården Knapalycke, och samtidigt köpte mina morföräldrar inför sin pensionering Olstorp för 9.000 kronor.

Hustrun Johanna avled 1920 medan Per fick leva till 1944. Han hade då under många år bott tillsammans med döttrarna samt sonen Gustav och dennes familj.

Albert Lindau, som vid fastighetsauktionen år 1900 övertog Storegård, var född den 18 september 1870 å Måarp 3, 1/3 mtl, som ägdes av föräldrarna, Nils Gustafsson Lindau och Anna Nilsdotter från Bräcke 1:3. År 1887 utvandrade Albert till USA men återvände till Måarp tio år senare. Då han skulle etablera sig som jordbrukare var han säkerligen speciellt intresserad då Storegård bjöds ut. Detta för att han kände gården väl och vilken han även hade släktförhållande till. Hans mormor, Bengta Jönsdotter var nämligen född på Storegård och vid den tidigare beskrivna första delningen av gården övertog hon tillsammans med sin man, Nils Nilsson från Ingelsträde, den nybildade fastigheten Bräcke 1:3, 1/4 mtl, (Nygård). Och deras dotter Anna, född den 5 februari 1839, var Alberts mor och således uppvuxen på Nygård. Då Albert övertagit Storegård satte han troligen omedelbart i gång med upprustning av gården och dess byggnader. Under hans tid anlades även en omfattande trädgård med många fruktträd – de två stora och vackra sommaräppelträden ger fortfarande trädgården sin karaktär –, verandan byggdes och förmodligen för första gången i byns historia restes en mäktig flaggstång.

Av anledning, som jag inte känner, planerade Albert redan efter två år att sälja gården och enligt vad min morfar, som då innehade 1/6 mtl Måarp nr 1, berättat, hade han muntlig överenskommelse med Albert Lindau om att då övertaga Storegård. Köpet kom emellertid inte till stånd förrän efter ytterligare ett år. Detta vållade bekymmer för morfar och hans familj, eftersom de redan hade överlåtit Måarp 1 till ny ägare.

Innan Albert Lindau 1903 överlät gården till morfar hade han låtit avstycka och försälja cirka tre tunnland (1 hektar 48 ar 8 kvadratmeter) utmed fastighetens västra gräns. Köpare var August P. Bergström, som där under namnet Pålstorp byggde upp ett småbruk avsett att ge sysselsättning och försörjning för familjen. Lagfarten för såväl denna fastighet som Per Olssons avstyckade tomt är daterad 4 juni 1901 och med beteckningen Bräcke 1:6 respektive Bräcke 1:7.

Uppgifterna kring Albert Lindaus verksamhet de närmaste åren efter att han lämnat Storegård är bristfälliga, men tydligen ägnade han sig ytterligare någon tid åt jordbruk. En tidningsnotis från 1904 omtalar nämligen, att han för ett år arrenderat 3/8 mtl Plöninge nr 2 för ett årsarrende av 1.200 kronor. Sedermera bytte han bransch och etablerade sig som källarmästare i Osby, där han, drabbad av den svåra "spanska sjukan", avled den 16 oktober 1918. Han var då gift och hustruns namn var Helena. Äktenskapet var troligen barnlöst.

Mormor och morfar tog således över gården efter Albert Lindau, men innan jag berättar om deras tid här, vill jag nämna något om deras bakgrund. Mormor, Bothilda Pålsson, född i Mardal, Höja församling den 23 september 1855, och morfar, Anders Petter Andersson, född i Tunneberga, Jonstorps församling den 14 juli 1855, vigdes i Höja kyrka den 7 juni 1888.

Mormors föräldrar, Elna Jönsdotter och Pål Nilsson, var lantbrukare på fastigheten Mardal 8, som förmodligen var hustruns föräldrahem. Några ytterligare upplysningar kring mormors uppväxt och ungdomsår har jag tyvärr inte kunnat finna. Hon hade flera syskon och från min barndom minns jag särskilt systern Sophie och hennes man Johan Stranzén, som då var bosatta i Örkelljunga och ofta gästade oss på Storegård. "Morbror Stranzén", som vi alltid sade, hade under de första årtiondena av 1900-talet drivit handel med bränsle i Helsingborg. Även som lantbrukare i Mattarp, Örkelljunga fortsatte han i viss mån med detta genom uttag från den egna skogen. Han hade egen lastbil och med den levererades varje år vårt årsbehov av ved. Besöket av moster Sophie och morbror Stranzén skedde alltid i nära anslutning till min syster Valborgs födelsedag den 1 mars och emotsågs med stor förväntan av oss barn. Eftersom de inte hade några egna barn och Valborg var deras guddotter, så stod hon dem nära och fick alltid rikligt med födelsedagspresenter. Och vi övriga blev hellre inte lottlösa utan undfägnades med många och spännande godsaker; det var fest! Moster Sophie var liksom mormor mycket godhjärtad och generös.
Morfars ursprung är skildrat i den lilla skrift "Våra förfäder", som jag lät sammanställa 1971. Han hade redan i unga år äventyrslust i blodet och stugan hemma i Tånga, där familjen sedan 1868 bodde, kändes för trång. Under några ungdomsår gick han till sjöss och seglade då mest i de nordiska farvattnen, men vid några tillfällen korsade han även Nordsjön. Ett minne från en sådan resa finns ännu inom vår familj i form av en engelsk porslinsskål, vilken han tillsammans med ytterligare några porslinsföremål hade köpt som present åt sin mor och far hemma i Tånga. Säkerligen var mor Boel mycket glad och stolt över gåvan; att vid gille kunna duka fram maten på porslinsfat, och därtill engelska sådana, var vid den tiden inte vanligt i ett skånskt bondehem. Morfar greps som så många andra svenska landsbygdsungdomar av längtan vidare ut i världen. Och det var USA, de stora möjligheternas land, som lockade. 1878 emigrerade han en första gång och hamnade då i Nebraska, där han i förväg visste sig kunna få arbete och uppehälle hos inflyttade svenska farmare. Han blev redan från början storligen imponerad av allt det nya han kom i kontakt med. Sin beundran av USA bevarade han livet igenom och sina upplevelser förmedlade han gärna till alla här hemma – America biggest and best! Han var säkerligen inriktad på att stanna i USA för framtiden, men det hårda inlandsklimatet i mellanvästern vållade honom hälsoproblem. Han berättade för mig, hur pressande det var att vid spannmålsskörden dag efter dag och under brännande sol stå på "bordet" och för hand binda kär-varna från den maskin, vilken i USA var föregångare till självbindaren, som vi här hemma senare lärde känna. Efter ett par år måste han därför resa hem för rehabilitering. Då han återvunnit hälsan reste han emellertid tillbaka till det hägrande landet i väster och denna procedur upprepade sig två gånger innan han träffade sin Bothilda och de beslutade sig för att bygga sin framtid här hemma.

Morfar var äldst i en syskonskara om fyra pojkar och fem flickor. Hans berättelser om det förlovade landet i väster inspirerade dem alla att följa i hans spår. De fem flickorna stannade kvar och bildade familj i USA, medan morfar och hans tre bröder återvände till gamla landet. Morfar berättade att innan han återvände efter den sista sejouren i USA sammanstrålade de flesta syskonen hos systern Sigrid, som framgångsrikt drev en sömnadsateljé i Brooklyn och där de yngsta systrarna välkomnats och beretts arbete vid sin ankomst: "Vi dansade och sjöng hela kvällen!" Denna syskonträff bevarades säkerligen av dem alla som ett kärt minne livet igenom.
Mormor och morfar blev efter giftermålet 1888 först lantbrukare på Mardal 4, men förmodligen främst på grund av morfars starka längtan till Kullabygden övertog de våren 1892 gården 1/6 mtl Måarp nr 1 i Väsby församling. Utflyttningen från Höja är i församlingsboken noterad den 22 april 1892. Året dessförinnan hade familjen utökats med en dotter, min mor Annie Boelina, som föddes den 15 juni 1891.

Gården i Måarp var på cirka 30 tunnland. Familjen bodde och verkade där i tio års tid och utökades under denna tid med ytterligare en dotter, moster Dagnie, född den 14 oktober 1897. Två år tidigare hade mormors stora sociala och medmänskliga känsla lett till att hon åtagit sig vårdnadsansvaret för en föräldralös och något förståndshandikappad kvinna, Bengta Johansson från Barkåkra församling. Således bestod familjen nu av fem personer. Bengta som inom familjen alltid kallades Betty, var född 1857 och kom att stanna hos mormor och morfar livet ut; hon dog 1929. På grund av sitt handikapp hade Betty fått bristfällig skolgång och hon kunde inte skriva och förmodligen heller inte läsa. Någon pekuniär ersättning för omhändertagandet av Betty tror jag inte att mormor varken krävt eller fått. Betty kunde emellertid bidraga med att utföra vissa enklare sysslor inom hemmet.
Jag har ett klart minne av Betty som en godmodig liten gumma, som alltid fanns till hands och ägnade sig åt oss barn då vi var på besök hos mormor och morfar. Det enda foto jag har av henne är från mors och fars bröllop, där lilla Betty står trygg och stolt bland alla övriga bröllopsgäster.

Fastän fattig på ägodelar upplevde säkerligen Betty sitt liv hos mormor och morfar som både rikt och gott. Och mormors och morfars insats är värd beundran.

Mormors goda hjärta visade sig även på andra sätt. Mor har berättat, att hon i skolan hade en kamrat från ett hem i kyrkbyn med mycket knappa tillgångar, varför flickan oftast inte hade några smörgåsar med till middagsrasten. Mormor såg därför till att mor alltid hade några extra smörgåsar i sitt matskrin, vilka hon kunde ge till Anna, så hette flickan. Denna goda gärning glömde aldrig Anna och de forna skolkamraternas vänskap bestod livet igenom.

Som hustru åt bagarmästare Johan Hult återgäldade Anna och hennes man senare på ett generöst sätt mormors givmildhet. Deras frikostiga penninglån till vännerna på Storegård blev av stor betydelse för mor och far då den svåra jordbrukskrisen slog som hårdast i början av 1930-talet.

Morfar hade länge haft en önskan att driva ett något mera omfattande jordbruk än vad gården i Måarp innebar. Redan i unga år då han ofta färdades mellan Tunneberga och Höganäs hade han fängslats av Storegårds fria läge. När Per Olsson år 1900 utbjöd gården på offentlig auktion var morfar därför ivrig spekulant. Han vek sig dock för det bud som Albert Lindau gav. Då denne efter två års innehav var beredd att sälja gården träffades den tidigare nämnda muntliga överenskommelsen, som Albert Lindau dock inte ville stå för. Och så stod morfar och hans familj plötsligt utan såväl gård som försörjning! Många jordbruksfastigheter gick emellertid i handeln vid denna tid och samma vår förvärvade mormor och morfar den mindre fastigheten 1/8 mtl Ornakärr nr 9. Enligt vad morfar berättat, så betraktade han detta köp som en tillfällig lösning, eftersom han spekulerade i att Storegård snart åter skulle bli till salu. Och så blev det också. För 23.000 kronor övertog mormor och morfar, enligt köpehandling daterad 24 mars 1903, 3/8 mtl Bräcke 1, Storegård. I samband med köpet lät morfar vid fastighetens västra gräns avstycka dels en tomt om 1.058 kvadratmeter intill landsvägen och dels den bakomliggande jordbruksmarken omfattande 5.472 kvadratmeter. Tomten förvärvades av Anton Pålsson och jordbruksmarken av August P. Bergström, som ägde den tidigare avstyckade fastigheten Bräcke 16­. Fastigheten i Ornakärr, som året innan hade köpts för 13.000 kronor överläts till Tilda och Måns Olsson för 14.750 kronor. Det ettåriga innehavet verkar ju ha varit en riktigt god affär, men troligen motiverades prishöjningen av att vissa investeringar gjorts.

I och med förvärvet av Storegård hade morfar nått slutmålet som jordbrukare och fram till 1919 drev han framgångsrikt gården. Några offentliga uppdrag lockade inte morfar utan han ägnade all sin kraft åt gården och dess utveckling. 1913 lät han ersätta den ålderdomliga korsvirkesladugården, vilken för övrigt fram till 1850 varit gårdens boningshus, med en ny modern tegelbyggnad. Denna var för sin tid ovanligt rymlig med plats för bortåt 20-talet uppbundna nötkreatur. I häststallet fanns fem spiltor, fölbox och "hackelserum" samt (!) drängkammare.

Jordbruket drev morfar på konventionellt sätt med allsidig djurhållning. Det var fullt i bås och spiltor och dessutom fanns både får och grisar samt rikligt med ankor och höns. En nyhet var dock att sockerbetor infördes i växtföljden och denna odling ägnade morfar stort intresse. Han följde upp detta med att oftast själv svara för transporten från fältet. Med små lass på "enspännarvagnen" körde han betorna till järnvägsstationen i Ingelsträde. Det blev många turer till stationen och där många trevliga pratstunder med yrkesbröder!

Hela familjen var intresserad av blommor och grönt och trädgården ägnades därför stor omsorg. I parken, som den lilla anlagda träddungen väster om egentliga haven alltid kallats, hade formats ett lusthus av hasselbuskar. Denna oas var under sommardagarna en given plats för avkopplande kafferaster. Och då någon av naboarna kom på besök till morfar för att dryfta dagens aktuella frågor bjöds det säkerligen också på en och annan "kaffegök". Det var en ganska idyllisk tid fram till dess att krigsmolnen hopade sig över Europa.

Föräldrarna hade en strävan att flickorna, mor och moster Dagnie, skulle få bästa möjliga utbildning till att bli kunniga och duktiga lanthusmödrar. Efter den obligatoriska skolan fortsatte de båda med en tvåårig påbyggnad i Väsby Högre Folkskola. Därefter följde utöver skolningen i hemmet under mormors uppsikt olika kurser på hemorten i bl. a. vävning och sömnad samt vintern 1915-16 gemensam utbildning vid Osby Lanthushållsskola. De var således väl skickade som lantbrukarhustrur, vilket de båda också blev.

1918 då båda flickorna var trolovade och gick i giftastankar förvärvade mormor och morfar Olstorp av Per OIsson och planerade för sin pensionering. Under de närmast föregående åren, då det stora kriget rasade för fullt ute i Europa, hade det svenska jordbruket ekonomiskt haft mycket goda tider. Alla priser, såväl på produkter som på förnödenheter, var högt uppskruvade och optimismen inom näringen var stor.

Mormor och morfar var glada över att äldsta dottern och hennes trolovade Jean Artur Valdemar Larsson från Flundrarps boställe var beredda att övertaga gården. De visste att Storegård därmed kom i goda händer. Den blivande svärsonen var känd som en välutbildad och duktig jordbrukare. Han var född den 22 juli 1892 i Görslöv och med föräldrarna Anette och Jöns Larsson, fanns nära förbindelse, eftersom farmor Anette och morfar Anders Petter var kusiner. Enligt köpehandlingen, som är daterad 18 februari 1919 med tillträde den 25 mars samma år, förvärvade mor och far 3/8 mtl Bräcke nr 14 och 15, Storegård, för en summa av 32.000 kronor. Därtill kom undantagsförmåner åt mormor och morfar under deras återstående livstid enligt särskilt upprättat kontrakt. Detta innebar följande förmåner; varje dag 3 lit. söt oskummad mjölk, varje månad 2 kg nykärnat smör, årligen i november 300 kg vete, 300 kg råg, och 75 kg fläsk samt vid upptagningen 5 hl friska matpotatis. Därtill skulle efter tillsägelse fria skjutsar ställas till förfogande vid nödvändiga behov. Lagfart på köpet meddelades den 19 mars 1919.

Vid offentlig auktion den 14 mars försåldes gårdens yttre lösöre för en sammanlagd summa av 25.317 kronor. Som tillträdare var far den störste köparen med rop på totalt 14.857 kronor. Som prov på prisnivån under rådande dyrtid kan nämnas att far bl.a. gjorde följande förvärv:

ett par hästar 5.600.-
ett sto 1.800.-
fyra kor, priser mellan 1.170 och 1.530.-
en kviga 480.-
en kalv 380.-
Priserna på döda inventarier var mera måttliga.
Far köpte bl. a.
en hästhacka 140.-
en skumplog 100.-
en hjulharv 86.-
en stensläda 2.50

I samband med auktionen fick far disponera gården och kunde därmed också vidtaga förberedelser inför det stundande vårbruket. Fram till bröllopet bodde far ensam på Storegård, medan hans trolovade sedesamt bodde hos föräldrarna på Olstorp. Givetvis deltog hon dock i de dagliga göromålen på gården. Under de följande månaderna rustade mormor och morfar två gånger om till bröllop på Storegård.

Först ut var moster Dagnie, som tidigt på våren i Väsby kyrka vigdes vid sin trolovade Kjell Nilsson. Morbror Kjell var redan etablerad jordbrukare efter att några år tidigare ha övertagit sitt föräldrahem Sturelund i Fleninge.

På själva pingstaftonen den 7 juni ringde bröllopsklockorna på nytt då mor och far vigdes i Väsby kyrka. Mormors och morfars lycka över att den gård de ägnat så mycken omsorg nu kunde överföras till en ny generation inom familjen var säkerligen inte att taga fel på. Och med ett ståtligt kyrkbröllop skulle det firas. Brudparet uppvaktades av flera små brudnäbb samt av inte mindre än sex par tärnor och marskalkar. Många gäster var inbjudna och fyllde tillsammans med brudparets övriga vänner den smyckade kyrkan. I det vackra försommarvädret samlades därefter alla gäster till en glad och för alla säkerligen minnesrik bröllopsfest på Storegård.

Förstärkning av ekonomin skedde också genom viss avstyckning och försäljning av tomtmark. Detta förde dock med sig även den negativa effekten att produktionsunderlaget, åkermarken, blev mindre. 1927 försåldes till målarmästare Henry Jolfson 1.243 kvadratmeter, senare utökat till 2.000. 1930 överläts 670 kvadratmeter till Gunnar Nilsson, som köpte denna tomt för sina föräldrars (Betty och Julius Nilsson) räkning. De avstyckade fastigheterna fick beteckningarna Bräcke 113 respektive 112. På dem båda uppfördes präktiga bostadshus och byn hade utökats med två nya aktiva familjer.

Trots den besvärliga ekonomiska situationen hade far en strävan att successivt förbättra gården. De öppna dikena på madskiftet ersattes med täckdiken och även på fastmarken, där Höganäsbolagets gruvdrift orsakat sättningar, dränerades dessa med täckta rördiken. Åtgärder av detta slag drar emellertid kostnader, som först längre fram kan komma tillbaka i form av bättre skördar.

En stor satsning gjordes 1925 då den gamla låga logen revs och ersattes med en ny rymlig byggnad om 300 kvadratmeter. Denna rymde såväl loge som sädesmagasin samt dessutom både "huggebod" (senare verkstad) och utrymme för åkvagn och självbindare (senare garage). Totalkostnaden för denna byggnad uppgick till 5.000 kronor. Ett av mina allra tidigaste barndomsminnen har jag just från uppförandet av logbyggnaden; diffust kan jag erinra mig hur folk klättrade uppför höga stegar.

Under dessa kärva tider kom även vi barn till världen. Marianne föddes den 5 juni 1920, jag den 15 oktober 1921, Valborg den 1 mars 1924 och Hjördis den 19 juli 1931. Givetvis präglades vår barndom och uppväxt av familjens pressade ekonomi, men det saknades aldrig vare sig mat eller kläder och jag har enbart goda minnen från vårt hem. Våra föräldrar sparade ingen möda då det gällde omsorgen om oss barn och deras strävan var, att vi skulle uppfostras till praktiska och dugliga medborgare. Tidigt fick vi lära oss betydelsen av sparsamhet och tidigt fick vi även lära oss att deltaga i arbetet på gården. Bäggedera är dygder, som varit en tillgång för oss under vår fortsatta vandring genom livet. För oss tre äldsta syskon avslutades skolgången med två år i Väsby Högre Folkskola – en skolunderbyggnad som också mor och far hade med sig. Lillasyster Hjördis fick tillfälle att genomgå den fyraåriga utbildningen vid Höganäs Samrealskola. I gengäld fick Marianne, Valborg och jag komplettera med femmånaders vinterkurs vid lanthushålls- respektive lantmannaskola. Vi var alla väl rustade för framtiden.

Mor och far sökte ständigt nya vägar för att förbättra ekonomin. Far var duktig hästkarl och förfogade över bra arbetshästar. En likasinnad kollega med samma resurser var gode vännen Nils Larsson i Hustofta. I samband med ombyggnad av högspänningsledningen mellan Nyvång och ställverket i Hustofta sökte Höganäsbolaget lämpliga entreprenörer för transport av de nya höga (och tunga!) stolparna från järnvägsstationerna ut till linjen. De båda kollegorna ansåg, att detta som lämplig sysselsättning under senhösten skulle kunna ge en välbehövlig inkomstförstärkning, varför de åtog sig uppdraget. Det blev emellertid en betydligt svårare uppgift än beräknat. Den mycket regniga hösten gjorde det svårt att ta sig fram på de uppblötta åkrarna och arbetet frestade hårt på både häst och man. Far var som alltid rask och djärv men vid ett tillfälle tydligen inte tillräckligt försiktig. Vi baxning av stolpbjässarna var olyckan framme med ett brutet ben och lasarettsvistelse som följd. Och därmed försvann även den åstundade inkomst-förstärkningen.

Det var inte första gången som förhoppningar grusats, men endast ett gällde: att inte ge tappt. Tidigt på 20-talet hade gjorts ett försök med jordgubbsodling i större skala. Odlingen på den varma jorden söder om trädgården gick bra, men försäljningen blev ett problem. Hela skörden kunde inte avsättas på torget i Höganäs, varför en del sändes till grossist i Stockholm. Denne gick tyvärr i konkurs innan säsongen var slut och inga pengar kom. Trots detta bakslag satsades vidare på odling av jordgubbar, dock i mindre omfattning och avpassad för enbart lokal försäljning. Jag var mycket stolt, då jag redan i skolåldern vid flera tillfällen fick förtroendet att tillsammans med morfar ansvara för försäljningen på torget. Den gula åkvagnen utgjorde torgstånd – Lissie hade stallats in i Tage Jönssons (Rydströms) kundstallar – och affärerna gick bra. Morfar hade många bekanta i Höganäs och var en skicklig utropare: "Här säljer vi två liter jordgubbar för 25 öre - - stycket!"
Färskpotatisodling, som pionjären Martin Larsson i Görslöv hade introducerat i bygden redan vid sekelskiftet, fick under 20-talet ett stort uppsving. Denna odling kom under de närmaste 50-60 åren att bli av stor betydelse för jordbruket i Kullabygden. På Storegård fanns lämpliga jordar för potatisodling och far var inte sen att utnyttja möjligheten. Efter hand infördes även andra grönsaker i odlingsprogrammet, såsom blomkål, vitkål, lök, morötter och rödbetor.

Som julklapp till familjen inköpte mor 1933 Gustaf Linds bok Köksväxtodling. Ett ivrigt studium av boken gav bl. a. inspiration till att anlägga en sparrisodling, vilken kom att bli mors speciella skötebarn. Sparrisstjälkarna skulle vara vita helt upp i toppen och detta krävde under soliga dagar att mor måste sticka sparris tre gånger om dagen. Mors sparris blev känd och uppskattad av såväl hotellen i bygden som av flera helsingborgsfamiljer, vilka gjorde sig besväret att åka hit ut för att inhandla primörerna. I vårt skafferi bevaras fortfarande ett prov på mors kvalitetssparris konserverad på glasburk av mor. Och med årtalsbeteckningen 1945, det sista "sparrisåret" här.
Färskpotatisodlingen i bygden hade vid mitten av 20-talet fått så stor omfattning att utbudet översteg efterfrågan från de uppköpare, som varje dag under säsongen samlades vid järnvägsstationen i Mjöhult. Med det splittrade utbudet gick priserna i botten. Framsynta odlare insåg då nödvändigheten av en organiserad försäljning. Och i december månad 1927 bildades den första försäljningsföreningen, Kullens Potatisodlarförening u.p.a.
Far blev redan från starten engagerad i styrelsen och kom under de närmast följande 30 åren att ägna en stor del av sin kraft och energi åt föreningens verksamhet. Hans betydelsefulla insats beskrivs i följande citat ur Boken om färskpotatis, vilken utgavs 1997 till 100-årsminnet av odlingens införande i bygden: "Jean Larsson var väl den som aktivt var med längst - - - Han började som kassör, tog över kontrollantsysslan efter David Persson och hoppade in som ordförande 1944 i stället för Gillis Olsson, som hade tidsbrist. När Olsson tog plats som ordförande 1945 återgick Jean Larsson till kassörs- och kontrollantsysslan. När han av åldersskäl upphörde med sitt jordbruk 1954 avgick han på egen begäran ur styrelsen och utsågs då istället till ständig hedersledamot – en utmärkelse som han verkligen gjorde skäl för under många år framöver. Han satt emellertid kvar som kassör och kontrollant till 1958. Han var också ordförande i föreningarnas samarbetskommitté ända fram till 1960. - - - Jean Larsson ingick i så gott som alla delegationerna av vikt som utsändes av potatisodlareföreningarna till myndigheter och samarbetsorganisationer." I hemmet handlade vardagen följaktligen mycket om potatis och vi blev alla mer eller mindre involverade. Far höll strikt på att kontorsarbetet inte fick inverka på dagens praktiska arbete utan skulle utföras på så kallad fritid. Och mor visade stort tålamod då far kväll efter kväll var sysselsatt med sitt redovisnings- och bokföringsarbete.

Far såg samarbete bönder emellan som den viktigaste vägen för att lösa näringens problem och hade kraft över för att engagera sig även i ett flertal andra frågor. Han insåg också hur hårt arbetet var för den tidens lanthusmödrar. För att underlätta detta, var han med som initiativtagare till såväl andelsfrysen vid Kullens Mejeri som den ekonomiska föreningen Kullens Andelstvättstuga. Denna senare förening kom han att ägna särskilt stort intresse. Som kassör och styrelsens "verkställande ledamot" var han aktiv ända fram till 1970.
I sin krafts dagar åtog sig även mor en del uppgifter utanför hemmet och var bl. a. under en del år styrelseledamot och kassör i väsbyavdelningen av Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund. Hon var flitig medlem i den kyrkliga syföreningen och även engagerad medlem i Höganäs Husmodersförening.
Efter krisuppgörelsen i riksdagen 1933 skedde snabbt en förbättring av jordbrukets ekonomiska situation och äntligen kunde mor och far känna trygghet i sin verksamhet. Därtill började ju de äldsta av oss barn att bli vuxna och kunde medverka till att minska arbetsbördan för våra föräldrar.
De bättre tiderna gjorde också att många i bekantskapskretsen hade skaffat bil och även för far var detta en dröm och målsättning. Dagen före jul 1938 fick far sitt körkort efter utbildning hos John Nilsson i Höganäs och samma dag kom John med ett förmånligt erbjudande. Bilfirman Carl Nelson i Helsingborg, som han representerade, behövde bereda plats för redan inkomna 1939-års fordmodeller och realiserade därför en 1938-års fyrdörrars V8 de luxe. Utrustad med plyschklädsel, vita däcksidor och annan lyx var priset 4.200 kronor och detta kunde far bara inte motstå. Det var en julklapp det åt hela familjen. För min del nödgades jag emellertid konstatera, att mitt körkort låg förfärligt långt fram i tiden; nära 10 månaders lång väntan medan syster Marianne omedelbart påbörjade sin utbildning.

I september 1939 bröts så plötsligt idyllen. Trots ledande politikers löfte att freden var säkrad "i vår tid", så bröt ett nytt storkrig ut i Europa. Det andra världskriget var ett faktum. Åter blev det avspärrning för vårt land med både varu- och livsmedelsbrist som följd. Stränga ransoneringar av såväl livsmedel som andra viktiga förnödenheter infördes omgående. För jordbrukets del gällde hård kontroll av både produktion och djurbestånd. Tiderna var dock fortsatt goda för jordbruket, även om bristen på drivmedel och handelsgödsel var ett bekymmer, liksom bristen på arbetskraft. En stor del av den manliga befolkningen i vapenför ålder var inkallad till militärtjänst, varför pressen på hemmavarande blev stor. I vår bygd blev denna dock inte lika hård som i andra delar av landet. I samband med förföljelserna i Tyskland hade många judiska ungdomar redan i slutet av 30-talet sökt sig hit och fått en fristad här i Kullabygden. Även om de kom från helt andra samhällsskikt i sitt tidigare hemland, så kom de att bli en viktig och arbetsvillig resurs i specialodlingarna här. På Storegård hade vi ständigt under alla krigsåren någon tysk yngling boende och arbetande. Även om jag då under mer än två års tid tjänade kung och land, så var det ändock flera perioder då vi kunde arbeta gemensamt. Och jag minns dem alla som goda kamrater: Ernst Jacobowicz, Max Behrendt, Alfred Kohner. Alfred var den som bodde här längst, eftersom han fick vänta hela fyra år på resmöjlighet till Israel. I sitt nya land fortsatte han sedan med jordbruksarbete inom den kibbutz där han och familjen ingick. Jag hade glädjen av brevkontakt med Alfred ända intill hans bortgång i början av 90-talet. Max, en fin yngling från Berlin med intresse för idrott liksom jag, gifte sig och bodde här med sin unga hustru någon tid. De var ett lyckligt par med förhoppningar inför framtiden. Deras stora önskan var att få deltaga i uppbyggnaden av den nya judiska staten Palestina. Genom sin organisation fick de också ganska snart planlagt resan via Sovjet till drömlandet. En hälsning fick vi från dem ett år senare, då de även beskrev sin lycka över att familjen utökats med en son. Men oroliga och onda tider rådde då som nu i området och efter en kort tid byttes lyckan i sorg. Max föll för en kula från en krypskytt i bosättningen vid Tiberias.

Att jag uppehållit mig så mycket vid dessa personer och händelser beror på att de gjorde ett så starkt intryck på mig. Och fortfarande har jag den fina gemenskapen med dem bevarad i mitt minne.

Utöver de tyska ungdomarnas medverkan i arbetslivet kom även andra av kriget orsakade händelser att påverka vardagen på gården. Då Tyskland den 9 april 1940 angrep och invaderade Danmark och Norge var hotet stort också mot Sverige och landets försvarsmakt sattes i högsta beredskap. Detta innebar kraftiga förstärkningar, inte minst längs den skånska västkusten, medförande stora truppsammandragningar hit. Förläggning och inkvartering skedde i första hand i tillgängliga allmänna lokaler men därutöver rekvirerades privata gårdar. Och den militära ledningen bestämde sig för att Storegård var lämpligt som placering för en hästanspänd ammunitionstross. Under åtskilliga månader både 1940 och 1941 var vår gård därför en väl befäst enhet. Far fick överlåta sitt kontor till befälet och mannarna tog mitt rum samt några andra utrymmen i besittning. Hästarna installades i logen, där även kärrorna flygskyddat fick plats. I gårdens omgivningar gjordes utgrävningar för ammunitionsförråd och i parken anlades ett närmast arkitektritat skyddsrum med dubbla utgångar. Förläggningen utgjorde givetvis ett stort intrång för oss alla, men gav i utbyte nya intressanta personliga kontakter. Alla de meniga soldaterna tillhörde Hallands regemente och var präktiga unga män, de flesta från halländska landsbygden. Inom familjen hade vi alla ett mycket gott förhållande till såväl befäl som meniga. Mor bjöd dem ofta på eftermiddagskaffe och hembakta vetebullar. Detta uppskattades storligen och med befälets goda minne återgäldades mors omtanke bl.a. genom hjälp vid potatis-sättningen, som framgår av bild.

Det allvarliga militära läget stärkte försvarsviljan bland allmänheten och redan under vinten 1939 – 40 började hemvärnet taga form. Det kändes som en självklar skyldighet att deltaga i försvaret av hembygden. Det som senare blev 1. grupp inom 1. pluton av Väsby – Höganäs Hemvärnsområde var den första enhet som organiserades. Den bestod av ynglingar och män boende inom 6. roten av Väsby församling. Far utsågs till stf gruppchef och jag var en av de entusiastiska soldater, som redan från starten ingick i gruppen. Vi samlades till täta övningar i skytte och allehanda andra färdigheter. Som specialutbildning ingick soldats agerande vid fientlig luftlandsättning. Då organisationen var fullt utbyggd fick far uppdraget att vara adjutant åt områdesbefälhavaren, tullchefen Gunnar Nilsson. Med detta följde även att vara chaufför, som med egen bil hade att svara för chefens förflyttningar. Kommenderingen passade far alldeles utmärkt. Utöver viss extra bensintilldelning innebar det ju även glädjen att oftare få ratta den fina bilen. Efter hand drogs dock denna förmån in och allmänt körförbud infördes för privatbilar. Och bilen, som varit så hårt åtrådd, stod sedan bara där i garaget under flera långa år. För oss alla gällde att ha cyklarna i kördugligt skick.

Även för Hults bageri blev bensintilldelningen indragen och då kom det väl till pass att vår lätta vagnshäst kunde spännas för brödvagnen. Varje morgon hämtade brödutkörare Ekenberg Lissie och efter avslutad runda lämnades hon tillbaka i sin spilta. Även åt andelstvättstugan utlånade vi vid en del tillfällen både häst och vagn. Under den kalla och snörika vintern 1941-42 fick jag ofta rycka in som kusk då transporten skedde med släde.
Vi ungdomar på Storegård var i likhet med de flesta andra landsbygdsungdom-ar engagerade i SLU, Bondeförbundets ungdomsorganisation. Där fick vi god skolning såväl i politiska frågor som i föreningskunskap. Inom systerorganisationen SLS gavs i studiecirkelform möjlighet till vidare utbildning inom många olika områden. Skolningen inom dessa båda organisationer blev för många en värdefull tillgång då det i framtiden gällde att företräda landsbygdens intressen i den allmänna samhällsdebatten.

Mötena inom de lokala SLU-avdelningarna, vilka hölls en gång i månaden, blev en viktig träffpunkt för den tidens landsbygdsungdomar. På dessa möten bjöds utöver den föreningsmässiga delen även på allmän kultur och nöje. Amatörteater, musik- eller sångframträdanden ingick ofta i programmen och som avslutning det alla dansanta såg fram emot: dans till bra orkester. Aktiviteten inom organisationen var således stor och varje veckoslut fanns det möjlighet att träffas på SLU-möte och därigenom få kontakt med ungdomar även utanför den egentliga hemorten. Under krigsåren gällde dock, att dessa utflykter begränsades av vad som var rimligt cykelavstånd.
Bygdegården Tingvalla i Åstorp var den centrala mötesplatsen för SLU-are inom nordvästra Skåne, men dit var det hela tre mil. Avståndet hindrade emellertid inte ett 10-tal medlemmar i vår avdelning från att vid ett tillfälle ställa upp för en motionsrunda till Åstorp. Efter slutvalsen någon gång då det nya dygnet tagit sin början var det hemfärden som återstod. I en visserligen ljuvlig försommarnatt kändes de tre milen tillbaka till Kullabygden ganska så sega. Och väl hemkommen väntade morgonmjölkningen för många av oss. Jag minns, att jag denna söndagsförmiddag hoppade över den planerade idrottsträningen!

Många äkta par inom vår generation hade träffats just inom SLU. Och så fann även Bodil och jag varandra. Vid Fleningeavdelningens julfest 1945 såg jag för första gången denna unga, friska, glada och skönsjungande flicka, nyss fyllda 17 år. Det var ju henne jag hade väntat på!

Då kriget upphörde i maj 1945 öppnades efter hand gränserna och handelsutbytet med andra länder kunde återupptagas. Dock dröjde det ytterligare några år innan exempelvis motoriseringen av jordbruket, vilken före kriget varit på gång, åter tog fart. De traktorer, som redan fanns, var i stor utsträckning ombyggda för gengasdrift. Detta var en nog så betydelsefull lösning under krigsåren, men nu kändes det säkerligen skönt för många att kunna montera av dessa osande grytor. Min erfarenhet från en motoriserad militärtjänst är likartad – ofta trötthet och huvudvärk av den förbaskade gengasen. Till Storegård kom den första traktorn 1948, då far inköpte en stor och tung Fordson Major samt tvåskärig plog och harv anpassade till denna.
Efter att under vintern 1940 – 41 ha genomgått 5-månaderskursen vid Önnestads Lantmannaskola följde för mig ytterligare ett år med arbete hemma på gården. Våren 1942 var det sedan dags att ikläda sig kronans kläder på allvar. De följande krigsåren präglades min tillvaro nästan helt av påtvingad militär tjänst, avslutad med utbildning till värnpliktig officer hösten 1944. Värnplikten, som i vårt land gäller fram till 47 års ålder, innebar åren framöver ett flertal repetitionsmöten om 4-6 veckor. Som egen företagare kom man att uppleva dessa som i högsta grad störande, men krigslagarna gällde och att överklaga en inkallelseorder nyttade föga.

Hemma på Storegård tillkom under krigsåren en del nya specialodlingar. Cikoria och palsternackor odlades åt Marabou för torkning till kaffesurrogat vid en nyuppförd torkanläggning på Steglingegården. Odlingen av oljeväxter, främst raps, samt spånadslin, vilka båda hade varit vanliga kulturer under första världskriget, återupptogs nu i stor utsträckning.

Åren efter militärtjänsten var för mig mycket omväxlande, men till detta återkommer jag i samband med beskrivning av Bodils och min gemenskap.

De arbetsamma och hårda åren, som mor och far haft i början av sitt äktenskap, hade pressat hårt på mors hälsa. Redan i 50-årsåldern kände hon att krafterna inte alltid ville räcka till och detta fick också mentalt sina följder. Vissa tider hade mor behov av vila och vistades en period på Tyringe Kurhotell. Med fars tålmodiga bistånd återvann mor i stor utsträckning hälsan och tillsammans hade de ytterligare många fina år på Storegård.

Under hösten 1952 kände de emellertid att de gärna skulle vilja koppla av ansvaret för gården. Såväl Marianne som Valborg var tillsammans med sina män, Lennart och Sven, redan etablerade på egna gårdar. Hjördis och hennes fästman Erik hade däremot inga planer på att bli jordbrukare. De såg närmast sin framtid inom det danska näringslivet. Erbjudandet att taga över Storegård gavs därför Bodil och mig. Vi bodde sedan vårt giftermål i februari 1951 i Laholm, där jag hade befattningen som odlingskonsulent vid konservfabriken Esseli. Vi trivdes väl i idyllen Laholm, hade en ny och fin bostad och vår äldste son var född. Ändock behövdes ingen lång betänketid. Vi hade ju båda vuxit upp i lantbrukarhem och även vår utbildning var inriktad på familjejordbruk. Både Bodils och mina föräldrar kände glädje och tillfredsställelse över vårt val. Den 31 januari gick så flyttlasset från Rosengården i Laholm till Storegård, men innan jag berättar vidare om vår tid här, litet kompletterande personalia.

Bodil föddes den 21 december 1928 och hade en broder, Carl-Gösta, född den 5 maj 1926. Föräldrarna, Gerda och Gustaf Jeppsson, var födda 1899 respektive 1884. Redan före giftermålet 1925 hade svärfar Gustaf övertagit sitt föräldrahem i Ausås Ängar inom Ausås församling. Svärmor Gerda var enda dotter till Frida och Peter Persson, lantbrukare och ägare till 1/6 mtl Stora Mörshög nr 5:1 i Bjuvs församling. Denna fastighet omfattade 10 hektar och förmodligen var fastigheten i Ausås av ungefär samma storlek. Efter att Peter Persson avlidit 1936 försåldes båda dessa fastigheter och året därpå förvärvades den större gården Gunnarlunda 38:1, Mariehem, i Fleninge församling. Den omfattade då cirka 40 hektar men utökades genom tillköp i mitten av 1940-talet till 56 hektar. Samtidigt med egendomsaffärerna 1937 bosatte sig Bodils mormor i Selleberga, Bjuvs församling, där hon köpt ett litet hus.

Sina första skolterminer avverkade Bodil följaktligen i Ausås och hade då att tillsammans med sin bror traska den långa vägen från Ausås Ängar till skolan i kyrkbyn. På den nya hemorten blev det åter lång och enslig väg fram till Norra skolan i Fleninge. Efter folkskolan fick Bodil förmånen att läsa vidare vid Flickläroverket i Helsingborg. Det innebar tidiga morgnar för att hinna fram till stora landsvägen och bussen till Helsingborg. Därefter följde en lång skoldag och det var före skolmåltidernas tid. För de elever från landsbygden vilka inte hade anhöriga i staden att lita sig till blev det den medhavda torrskaffningen som gällde. Först sent på eftermiddagen nådde bussen åter till Gunnarlundavägen. Då hade Bodils mor, som i allt var en mycket omtänksam kvinna, alltid nykokta potatis och en god måltid väntande åt sin hungriga dotter. Bodil har ofta berättat, hur hon varje dag såg fram emot denna stund. 1946 avlade Bodil sin realexamen och började samma höst i första ring på gymnasiet. Vid det laget träffades Bodil och jag regelbundet. Jag uppskattade att Bodil utbildade sig vidare och uppmuntrade henne till detta. Hon var emellertid ordentligt trött på de långa skoldagarna och efter en termin på gymnasiet meddelade hon plötsligt, att hon bestämt sig för att hoppa av från studierna i Helsingborg. I stället ville hon inrikta sig på skolning inom lanthushållning och i detta fick hon stöd från sin mor. Parallellt med skolan hade Bodil under flera år tagit lektioner i pianospelning och sång. Till detta var hon livligt uppmuntrad av sin far, som var en god sångare. Även jag, som själv var underbegåvad på detta område, uppskattade i högsta grad Bodils förmåga. Utöver den skolning, inte minst i matlagning, som Bodil fick i hemmet genom sin kunniga moder deltog hon i flera specialkurser, främst i sömnad och vävning. Speciellt var det vävning som intresserade Bodil och den gedigna utbildningen i ungdomsåren var en stor tillgång, då hon senare utvecklade sin färdighet vidare. Som något av en final i lanthushållsutbildningen följde slutligen vintern 1948 – 49 femmånaderskursen vid Åkersbergs Lanthushållsskola i Höör.

Efter att vi på Bodils 19-årsdag den 21 december 1947 hade förlovat oss planerade vi så för en gemensam framtid.

För min del innebar åren närmast efter militärutbildningen en del skiftande sysselsättningar. Vid den avslutande militära kommenderingen kunde man välja mellan sommar- eller vinterkurs vid officersaspirantskolan. 

Tillsammans med en kamrat med samma kommendering valde jag sommarlinjen. Därmed var vi befriade från militärtjänst under vintern 1943 – 44. Båda hade vi erfarenhet från tidigare studier vid önnestadsskolorna och vi beslutade oss nu för att i förväg spendera den premie om 1.250 kronor, som officersutbildningen skulle innebära, på att genomgå andra årskursen vid Önnestads Folkhögskola. Utbildningen, som i flera ämnen gav realskolekompetens stärkte självförtroendet inför officerskursen; de flesta kamraterna där hade ju studentexamen.
Hösten 1944, då krigshotet inte längre var överhängande, blev det åter möjligt att inrikta sig på en civil framtid. Ett par av kamraterna från Önnestad hade valt att fortsätta sina studier och de blev också så småningom agronomer. Även jag kände lust för att öka kunskaperna och hade vissa planer på att söka in till specialgymnasiet vi Hvilans Folkhögskola. Men det var en lång väg fram och jag var fyllda 23 år. Och dessutom skulle ju studierna finansieras. Således avskrev jag dessa planer. Efter fem månaders hård militär skolning vid Kungl Svea trängkår i Linköping kändes det därtill närmast som en befrielse att åter få ägna mig åt praktiskt lantbruksarbete. Och far ville gärna ha min hjälp hemma på gården. Dock fanns lusten kvar att pröva något annat. Och de närmaste åren kom att bli både omväxlande och omvälvande. Erfarenheterna under dessa år blev i stor utsträckning danande för Bodils och min framtid, varför jag vill skildra dem ganska utförligt.

Sommaren 1945 fick jag via rektorn vid Önnestads Lantmannaskola ett överraskande erbjudande att under höstterminen ansvara för utbildningen vid ett försöksprojekt inom Vittskövle skoldistrikt. Projektet innebar en fyraveckors jordbruksinriktad kurs med blandad teori och praktik för eleverna i folkskolans årskurs sju. Det kändes som en utmaning, varför jag antog erbjudandet efter att vederbörlig licens för uppgiften hade utfärdats av Skolverket. Projektet, som var treårigt, hade redan genomförts de två första åren och även då under ledning av en tidigare önnestadselev. Dennes läroplan ställdes dock inte till mitt förfogande utan jag hade att självständigt upprätta en sådan. Den praktiska delen av utbildningen skedde genom samverkan med personalen vid Vidtsköfle säteri; körning av gengastraktor, praktik vid gårdens kvarn och inom djurstallarna o.s.v. Det var intressant och lärorikt att ha fått denna insyn i en lärares uppgifter. Den pedagogiska utbildning som militärtiden givit var i sammanhanget en tillgång.

Senare under hösten vid ett möte med Kullens Lantbruksklubb, där jag just blivit invald som medlem, föreläste professor Åkerman från Sveriges Utsädesförening i Svalöv om forskningen och växtförädlingen vid denna institution. Genom att far från tidigare samarbete var väl bekant med professor Åkerman, fick jag tillfälle att sitta tillsammans med dem vid "kaffet efter maten" Professor Åkerman, själv med en son som utbildat sig till jordbrukare, var vänlig nog att visa intresse även för mina framtidsplaner. Några dagar senare kom så på nytt ett överraskande erbjudande. Professor Åkerman hade uppfattat mitt intresse för vidare utveckling och erbjöd mig en praktikplats vid Sveriges Utsädesförening. Någon sådan tjänst fanns visserligen inte vid institutionen, men i samråd med jordbruksförvaltningen löstes detta. Med en krona och ett öre i timman enligt gällande lantarbetaravtal skulle jag avlönas via jordbruksförvaltningen men få alternera som biträde åt chefsassistenten vi de olika avdelningarna inom Utsädesföreningen. Det var ett mycket smickrande erbjudande, som jag givetvis tacksamt antog. En intressant och lärorik vinter följde och speciellt uppskattade jag den fina kontakten med docent Olof Thedin och assistenten Arne Hagberg vid hans avdelning. De flesta unga tjänstemännen, som alla var akademiker, tog föga notis om en enkel praktikant. Men Arne Hagberg var annorlunda. Fastän vi var på så olika nivå formade han våra dagliga uppgifter till ett kamratligt samarbete. Arne gjorde senare en strålande karriär som forskare och växtförädlare, blev chef för institutionen och professor. Till min glädje fick vi längre fram i livet tillfälle till förnyad kontakt. Detta såväl vid sammanträden inom Statens Växtsortnämnd som på det privata planet familjerna emellan.

Min specialinrättade tjänst vid Utsädesföreningen var av tillfällig natur och möjligen såg professor Åkerman den redan från början som ett test. Man behövde nämligen tillsätta en tjänst som rättare vid Utsädesföreningens försöksgård Ugerup och framåt vårkanten fick jag detta erbjudande. Även om det lockades med att som bostad få disponera hela boningshuset på gården, så kunde jag inte tänka mig att fastna där och ensidigt syssla med försöksodlingar av råg och potatis; och detta i ett enformigt sandjordsområde så olikt Kullabygden. Jag var således oartig och tackade nej. Mina överordnade visade glädjande nog förståelse för mitt ställningstagande.
Under tiden i Svalöv var min veckolön 48 kronor och 48 öre. För denna summa kunde jag hyra möblerat rum (hos tant Münzing på Ängabäcksvägen), äta ett mål mat om dagen på Svalövs Hotell och dessutom ha pengar över för att besöka ett SLU-möte på lördagskvällen!

På kvällstid vistades jag ofta på lantmannaskolan i Svalöv, där många kamrater hemifrån var elever. Och där träffade jag också Karl Axel Runfeldt, lärare och senare rektor vid Hvilans Lantmannaskola. Utöver sin lärartjänst var han försöksledare inom Norra och Södra Luggude Försöksringar. I Svalöv sökte han någon lämplig yngling från dessa trakter för tjänsten som assistent med självständiga uppgifter. Vi kom fram till att tjänsten skulle passa mig och så vart jag försöksassistent.

Tjänsten krävde att jag måste vara motoriserad och för den skull letade jag efter en inte alltför dyr motorcykel. I närbelägna Källs Nöbbelöv fann jag vad jag sökte, en 250 kbm Husqvarna av 1929 års modell. För 325 kronor blev den min. Karl Axel själv körde en stor Harley-Davidson. Efter nödiga instruktioner och gemensam utläggning av ett par försök var så ansvaret mitt. Det gällde i första hand att efter upprättad plan ombesörja utläggningen av ett ganska stort antal gödslingsförsök. Karl Axel var dock beredd att på sin fritid bistå om väderleken rubbade tidsplaneringen. Med måttband och vinkelspegel rutades parcellerna in och de i förväg portionerade handelsgödselmedlen spriddes så på sina rätta rutor. Viktigt var att planera väl och börja med försöken där vårbruket först kom igång. Efter någon tid med ganska stressigt arbete hade turen kommit till Findus försöksgård Selleberga, där två försök skulle läggas. Förvaltare Johan Hessler, chef för Findus Jordbruksförvaltning, var intresserad och deltog aktivt i utläggningen.

Och så upprepade sig det där med överraskande telefonsamtal. En kväll, då jag efter en lång dags arbete och ganska trött kom hem, nåddes jag av meddelandet att förvaltare Hessler ringt och önskade att jag tog kontakt med honom. Litet orolig gjorde jag detta nästa morgon. Nej, det var inte något klander mot utläggningen av försöken! Det gällde tvärtom ett erbjudande. Hessler var ansvarig chef för kontraktsodlingsavdelningen vid Findus och denna var i stark utveckling. Under Hesslers ledning hade dittills alnarpsutbildade trädgårdsmästaren Anders Gustavsson svarat för hela verksamheten. Ett stort program för utökning av kontraktsodlingarna på bärsidan krävde nu anställande av ytterligare en medarbetare. Och Hessler hade fått intrycket att jag skulle vara lämplig för uppgiften. Det var ett lockande erbjudande men jag hade ju redan en tjänst och kände att det inte vore rätt att bryta det förtroende, som Karl Axel Runfeldt gett mig. Jag kom emellertid att tänka på en elev vid lantmannaskolan i Svalöv, Gösta Jönsson från Södra Vram. Han hade i samband med min anställning som försöksassistent nämnt att denna tjänst skulle varit idealisk för honom att kombinera med arbetet på faderns gård. Två snabba telefonsamtal följde; först med Karl Axel Runfeldt, som gratulerade mig, och därefter med Gösta Jönsson och så hade Gösta övertagit jobbet inom försöksringarna. Ganska lycklig lämnade jag mitt positiva svar till Johan Hessler och så inskolades jag som odlingskonsulent vid AB Findus med en månadslön på 400 kronor.
Tjänsten vid Findus började med att jag läste in mig ordentligt på odling av bär: jordgubbar, hallon och svarta vinbär. Samtidigt assisterade jag Anders då det gällde kontraktsodlingarna av ärter, bönor, spenat och gurkor. Fortsättningsvis blev bären mitt område. Smakexperterna inom Findus hade funnit att jordgubbssorten Carolina Superba var det särklassigt bästa syltbäret. Problemet var bara, att den odlades endast inom ett mycket begränsat område på sydsidan av Hallandsåsen. Med min lilla Husqvarna åkte jag under hösten – det var 1946 – runt i området för inventering av odlingarna och skrev samtidigt avtal om köp av plantor för leverans påföljande vår. Under vintern kontaktades lämpliga odlare inom nordvästra Skåne och odlings-kontrakt upprättades. Det var uppgifter som passade mig utmärkt och innebar många fina odlarkontakter. Parallellt med programmet på jordgubbssidan hade jag även ansvaret för utläggningen av kontraktsodlingar av hallon och svarta vinbär. Inköpen av plantmaterial till dessa skedde i största utsträckning från plantskolor i Sverige och Danmark.

Efter en kort tid med för min del ganska enkel bostad uppläts åt tre av oss yngre ogifta tjänstemän en av de stora chefsvillorna på bostadsområdet för gemensamt boende. Och där bodde vi flott, var sitt sovrum på ovanvåningen och hela första våningen som salong! "Ungkarlsvillan" blev en träffpunkt, där djupa och allvarliga diskussioner avlöstes av glada och trevliga fester. Stolt kunde jag införa min fästmö i kamratkretsen och Bodil blev där mycket uppskattad. Även min chef lärde känna Bodil, eftersom han med sin familj bodde i villan närmast intill.
Min Husqvarna var inte alltid så lämplig som transportmedel och därför fick jag vid mina tjänsteresor i allt större utsträckning använda mig av "direktionsbilen", den enda personbil som företaget innehade. Anders hade under tiden med bistånd från Findus skaffat egen bil och körde mot miltaxa. För mig var det ett dilemma att även direktörens chaufför hette Larsson. Allt som oftast medförde detta oklarhet om vem av oss som hade bokat bilen. Anders å sin sida hade liknande problem med namnförväxling, eftersom trädgårdsmästaren med ansvar för Findus egna fruktodlingar också hette Gustavsson. Anders och jag beslöt därför att byta till egna namn. Anders var uppvuxen i Kvenneberga församling och jag i Väsby. Således blev det efter godkännande från Kungl Statistiska Centralbyrån Kvennborn respektive Wessne. Även min lillasyster Hjördis antog det nya släktnamnet.
Efter övergångsskedet har jag alltid funnit det vara en tillgång att ha ett eget släktnamn. Det egentliga motivet för namnbytet bortföll emellertid strax efter antagandet. Jag tilldelades nämligen en alldeles egen tjänstebil. På Findus moderbolag Marabou hade en liten DKW modell 1939 blivit överflödig och Hessler bevakade påpassligt att få den tilldelad vår avdelning. Det kändes verkligen fint att få disponera egen bil om vilken ingen kunde göra mig äran stridig. Och stolt kunde jag bjuda min fästmö på sportig bilskjuts, eftersom min chef var generös mot oss och lät mig disponera bilen även på fritiden. Bodil och jag kände oss privilegierade och den lilla "Dekan" blev något av vår ögonsten.

Bodil hade ju sedan länge sin "hemgift" färdigsydd och -vävd och lägenheten skulle bli tillgänglig från mitten av januari. Bodils mor, som inte längre var lika frisk och stark som tidigare, gladde sig åt att få uppleva att rusta till bröllop för sin dotter. I blomstersmyckade Fleninge kyrka vigdes vi den 10 februari 1951 av Bodils konfirmationspräst Ernst Olsson. Min svåger Lennart och Bodils bror Carl-Gösta fungerade som kyrkomarskalkar och Mariannes och Lennarts barn Birgitta och Bo-Lennart var älskliga brudnäbb. Många av Bodils och familjens vänner hade mött upp i kyrkan och hemma på Mariehem var en äreport med våra gemensamma initialer rest. Ett sextiotal släktingar och vänner – så många som huset kunde rymma – var gäster vid den strålande bröllopsfest, som Bodils föräldrar arrangerat för oss i sitt hem. Med "Gunnar Taxi" från Hyllinge som chaufför färdades vi sedan i vinternatten till vårt nya hem i Rosengården. Dagen efter gjorde vi ett återbesök på Mariehem för att tacka Bodils föräldrar för allt de gjort för oss.

Nygifta och lyckliga, med spänning och förväntningar inför framtiden, började så vårt gemensamma liv. Med kontakten och den nära vänskapen till Martha och Dan kom vi redan från början att finna oss väl tillrätta i den, särskilt för Bodil, nya miljön. Martha introducerade Bodil i kyrkokören, där man var tacksam för förstärkningen. Och genom sången fick Bodil flera personliga kontakter till glädje för oss båda. Då våren och sommaren kom kände Bodil saknad av en egen trädgård att pyssla med, men Martha och Dan visste bot för detta. Genom deras förmedling fick vi tillgång till en gammaldags trädgård i Gamleby, där Bodil fick utlopp för sitt inbyggda behov av att få ägna sig åt det som växer och gror. Lina Halls trädgård i Gamleby blev litet av en oas för oss. I Laholm bodde även vännerna Ulla och Per Carlsson, som vi kände från deras höganästid och som vi nu fick tillfälle att återknyta bekantskapen med. Och i Rosengården bodde dessutom Edvin Nilsson, tidigare rektor och min lärare vid Väsby Högre Folkskola. Som pensionär och nu änkeman hade han återflyttat till sin halländska födelsebygd. Farbror Edvin och hans familj var nära vänner till oss på Storegård och nu fick vi mycken glädje av denna bekantskap.

Naturligt hade vi önskan att bli en familj med ett nytt uppväxande släkte. Och vår önskan gick i uppfyllelse. Den 28 februari 1952 – 19 timmar före skottdagen den 29! – föddes vår son Lars Göran. Lyckan var fullständig för oss båda och Bodil en mycket glad och omsorgsfull mor; därtill fanns en lika glad och lycklig mormor Gerda. Och om vi vid något tillfälle var i behov av barnpassning så vållade det inga problem – farbror Edvin ställde gärna upp!
Ja vi hade verkligen ett par fina år i Laholm.

Det var dock den egna gården som hägrade. Och därmed återgår jag till det tidigare omnämnda erbjudandet från mina föräldrar att få övertaga Storegård. Den 31 januari 1953 installerade sig således vår lilla familj på den gård där jag hade mina rötter.

Köpesumman hade mor och far fastställt till 100.000 kronor, vilket vi inte hade några invändningar mot. Fastighetens taxeringsvärde var 77.900 kronor. Filip Persson, lantbrukare i Ornakärr, hade tidigare under flera år försökt påverka far att avstycka en tomt åt honom strax väster om Henry Jolfsons fastighet. Därifrån skulle Filip Persson som pensionär kunna njuta av fri utsikt mot gården i Ornakärr, där han utfört sitt livsverk. Far hade skjutit på ett avgörande i frågan. Han rekommenderade emellertid nu oss att tillmötesgå Filip Persson, som var beredd att betala 4.000 kronor för en tomt om 2.000 kvadratmeter. Av naturliga skäl var vi inte glada över att decimera odlingsarealen. En minskning av skuldsättningen med 4.000 kronor vägde dock tungt och därför följde vi fars råd. Med Filip Persson träffades den muntliga överenskommelsen att om inget villabyggande kom till stånd skulle vi ha rätt att återköpa markområdet till samma pris. Så skedde också 15 år senare, eftersom Filip Persson under mellantiden hade ärvt en fastighet i Höganäs och funnit sig väl tillrätta där. Av skattetekniska skäl gjordes avstyckningen före vårt övertagande av stamfastigheten. Vårt köpeavtal fastställdes således till 96.000 kronor, varav 80.000 erhölls som banklån med inteckning i fastigheten, medan vi för resterande 16.000 lämnade revers till mor och far. Några kontanta tillgångar av betydelse i dessa sammanhang hade vare sig Bodil eller jag, varför även större delen av det rörelsekapital som erfordrades för att starta upp verksamheten måste upplånas. Såväl Bodils som mina föräldrar ställde välvilligt upp med borgen för behövligt banklån. Det kändes verkligen bra att de litade på oss och vi var, det stora ekonomiska åtagandet till trots, fulla av ungdomlig optimism.

Utöver de lagfästa bestämmelserna i köpeavtalet följde även ansvaret att övertaga och väl förvalta den medeltida dopfunten från Jonstorps församling, vilken fanns på gården. Dopfunten, egentligen enbart cuppan, har under flera tidigare generationer varit i min fars släkts ägo och därvid utgjort en förbindelselänk till den församling där släkten under många sekler levat och utfört sin gärning. Vi avgav löftet att dopfunten skulle följa gården eller, om denna överläts utanför familjen, lämnas som gåva till Jonstorps församling. Samma förpliktelse överför vi härmed till våra barn.

Dopfunten är huggen i granit och är förmodligen samtida med kyrkans uppförande, sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal. Under första hälften av 1800-talet greps i många församlingar såväl präst som församlingsbor av högmod och i ovist nit avfördes åtskilliga medeltida föremål från kyrkorna. Detta drabbade även de gamla dopfunterna i sten, vilka ersattes med enkla träställningar som bar upp dopfatet. Detta, oftast av mässing, hade anskaffats då dopförättningen under senare medeltiden ändrades till enbart vattenbegjutning av barnet. Dopfatet var således anpassat till cuppans form. Som ett betydelsefullt minne från gångna tider finns dopfatet kvar i Jonstorps kyrka och fyller fortfarande sin funktion. Den "omoderna" granitfunten såldes på auktion och inropades av Tuve Larsson, min farfars farfar. Han fann den ändamålsenlig som vattenho för hästarna och som sådan placerades den invid gårdsbrunnen. Som vattenho fungerade den under tre generationer på den gamla släktgården i Görslöv. 

Fornforskaren Nils Månsson Mandelgren beskärmade sig i hög grad över att kyrkliga föremål på detta sätt vanhelgades. Dock är det tack vare detta praktiska användande som vissa av de medeltida dopfunterna blivit bevarade. Under såväl mina föräldrars som vår tid har dopfunten fått en hedersplats i trädgården. Där har den också återfått sin ursprungliga uppgift i samband med att två av våra barnbarn under prästerlig välsignelse undfått dopet genom den. Nämnas kan även, att då den enkla träställningen från 1840-talet efter cirka 100 år gjort
sitt och behövde ersättas, så erbjöd sig far att som gåva överlämna den gamla dopfunten till församlingen. Villkoret var dock, att den på nytt skulle tagas till heder i kyrkan. Och den lärde teologen prosten Ragnar Ekström tillsammans med en delegation ur kyrkorådet inspekterade också funten. De fann den emellertid inte intressant eftersom den "saknade skulpturer"! Ingen av dem såg, att funten i sig själv är en förnämlig skulptur. Och att dopfunten i mer än 600 år fyllt sin uppgift inom församlingen och att under denna tid omkring 20generationer församlingsbor då fått sitt kristna dop genom den, vägde tydligen lätt för dessa herrar. Synsättet inom församlingen har sedan dess glädjande nog förändrats radikalt och intresset att få den återbördad är stort. Men så har man ju den på 1940-talet anskaffade nya dopfunten. Denna är i massiv ek utförd av konstnären Ralp Bergholtz och försedd med såväl sniderier som riklig färgsättning, säkerligen just så som dåvarande kyrkorådet önskade sig.

Det blev en utförlig beskrivning av dopfuntens historiska bakgrund, vilket jag emellertid anser vara viktigt för våra barn att känna till och kunna föra vidare.

Vår familjs liv och verksamhet här på gården har våra barn till stor del varit delaktiga i och har därmed god kännedom om. Ändock kan det kanske vara av intresse både för dem och för barnbarnen, att jag berättar något om Bodils och min tid som förvaltare av släktgården. För att göra detta överskådligt väljer jag att uppdela beskrivningen under följande fyra rubriker; Familjen, Yrkesverk-samheten, Engagemang utanför egna företaget samt Fritid och hobbies.

Familjen

Vår lilla familj bestod vid flyttningen till Storegård av tre personer; Lars var vid det laget 11 månader gammal. Under det fortsatta 50-talet hade vi glädjen att se familjen utökad med ytterligare två medlemmar; Anders föddes den 24 juni 1955 och Karin den 20 mars 1959. Barndomen och uppväxten kom väl för dem alla att i viss mån präglas av det kärva ekonomiska läge, som då gällde för jordbruksnäringen och alldeles speciellt för grönsaksodling. Tidigt fick de börja hjälpa till i arbetet på gården, först gällande enklare sysslor men efter hand alltmer krävande och ansvarsfulla uppgifter. Detta ansåg vi som föräldrar vara en viktig del i barnens fostran. Så hade även vi blivit fostrade i våra hem. I gengäld gjorde vi vad vi förmådde för att ge dem stöd och hjälp i deras vidare utbildning, fram till gymnasieexamen. Högskolestudierna finansierade de sedan själva genom statliga studielån samt fortsatt flitigt arbete under ferierna. Och vi föräldrar har kunnat glädja oss åt att de alla skaffat sig en gedigen högskoleutbildning.

Inför vårt övertagande av gården hade mina föräldrar förvärvat en villa, Plöninge 1:26, på Borggatan halvannan kilometer västerut. Tillträde till denna fastighet var satt till den 1 maj, varför vi fram till dess bodde gemensamt här på Storegård. Och det fungerade mycket bra.

Inom Bodils familj skedde samtidigt stora förändringar. Bodils mor, som under de senaste åren förlorat allt mer av sina krafter, var drabbad av svårartad cancer. Hon kämpade tappert mot sjukdomen, men intet kunde hindra dess spridning i kroppen. Hennes önskan att få se sin dotters nya och framtida hem blev uppfylld då hon i början av mars orkade med ett kort men kärt besök här hos oss. Under de kommande månaderna besökte Bodil sin mors sjukläger hemma på Mariehem i stort sett varje dag. Döden kom som en befrielse för Bodils mor den 25 juni. Bodils bror, som gift sig något år tidigare, arrenderade från våren detta år sina svärföräldrars gård i Västra Broby. Samtidigt utarrenderades jordbruket på Mariehem och det yttre lösöret, djur och maskiner, såldes på offentlig auktion.

Någon tid därefter, efter att ha sålt sitt hus i Bjuv, flyttade Bodils mormor över till Mariehem för att bo tillsammans med sin svärson. Bodils far hade emellertid dessförinnan anställt en husföreståndarinna och detta medförde komplikationer. Båda damerna hävdade sin förtursrätt i huset och konflikter uppstod allt som oftast. Det hela slutade med att mormor Frida plötsligt en dag på sommaren 1955 med taxibil anlände hit till oss: "Ja, här är jag och nu får ni ta hand om mig." Och naturligtvis gjorde vi detta.

Anders, som vid detta tillfälle var endast några veckor gammal, fick i gammelmormor en trogen bundsförvant. Hela den fortsatte sommaren - H55-sommaren! – blev mycket varm med sol i stort sett varje dag. I den svala skuggan från de gamla äppelträden i trädgården och med Anders i sin barnvagn vid sidan satt mormor Frida ständigt säker vakt. Samspelet dem emellan fungerade perfekt och med avbrott endast för de bådas måltidspass. Efter många månader öppnade sig en möjlighet för mormor Frida att kunna få ett pensionärsrum på Väsbyhemmet. Detta tyckte både hon och vi var en bra lösning med nära avstånd hit till oss. Mormor Frida kom att trivas mycket bra med sitt boende i Väsby. Detta inte minst beroende på att hon som rumsgranne fick en dam, Anna Nilsson, vilken liksom mormor var bördig från Mörarps församling. De båda jämnåriga damerna blev goda vänner och hade genom åren framöver en fin gemenskap. Och det kändes bra för Bodil och mig att mormor Frida fick en så god ålderdom. Hon bodde på Väsbyhemmet till sin död den 2 januari 1967.

ståndarinna men plågades av bröstsmärtor. Tidigt på hösten 1956 måste han söka sjukhusvård på Ängelholms lasarett och avled där den 21 september 1956. De sista åren av hans liv förmörkades tyvärr för Bodil och vår familj genom att han bröt kontakten med sin dotter. Anledningen till detta bottnade i Bodils bistånd för hennes mormors krav på tillgång till sina ekonomiska behållningar. Dessa var hon ju i behov av för sitt boende i Väsby. Bitterheten mildrades dock av att släktens "grand old man", Gustaf Persson på Klöva Hallar, reservationslöst och med kraft gav sitt stöd åt mormor Fridas rättmätiga begäran. Frågan blev löst och Bodil fick ro i sitt sinne och kunde vid flera tillfällen besöka sin far på hans sjukläger.

Mina föräldrar njöt sitt otium i sitt nya och trivsamma hem på Borggatan, där de tillsammans fick uppleva många lyckliga år. Far ägnade plikttroget mycken tid åt sina uppgifter inom föreningslivet. Han fick emellertid även viss tid över till att som hobby förverkliga sitt intresse för "finsnickeri"; med skalenliga modeller av både farfars mölla i Görslöv och Väsby kyrka som bestående resultat. Mor kunde, utöver de dagliga sysslorna i hemmet, också få möjlighet att utveckla sitt intresse för handarbete. Och vi barn har begåvats med många prov på mors skicklighet såväl vid knyppeldynan som med virknålen.

Mors och fars goda kontakt med både de nya grannarna och med flera av sina gamla vänner var en tillgång som gav deras dagar ett rikt innehåll. Och så bodde ju vi ungdomar med familjer inom nära bilavstånd. Någon mera detaljerad beskrivning av det fina förhållandet generationerna emellan anser jag inte behövlig, eftersom våra barn alla haft förmånen att uppleva detta. Dörren stod alltid öppen för ett besök på Borggatan och det samma gällde omvänt hos oss anhöriga.

Tyvärr började vid mitten av 60-talet mors hälsa alltmera att vackla och det stod klart att hon drabbats av Parkinsons sjukdom. Far fick ta över det mesta av hushållsbestyren samtidigt som mor också behövde mer av hans stöd och hjälp. På ett beundransvärt sätt klarade far av sin svåra uppgift och mor fick verkligen en god vård i hemmet. Sjukdomen tog emellertid allt hårdare på mors krafter och krävde slutligen sjukhusvård. Mors strävsamma men innehållsrika liv slutade den 11 januari 1969.

Sorgen och saknaden efter mor blev svår för oss alla, men naturligtvis drabbades far hårdast. Far pressades svårt av ensamheten. Och ytterligare ett svårt slag följde några år senare, då äldsta dottern, min kära syster Marianne, plötsligt gick bort. Marianne hade alltsedan tidig skolålder lidit svårt av en sjukdom, som läkarna inte lyckades diagnostisera och följaktligen heller inte kunde avhjälpa. Slutligen orkade hon inte längre med sitt plågsamma liv. Mariannes liv slutade den 26 juni 1973.

Sorg och trötthet gjorde, att far kände det alltmer betungande med ansvaret för hus och trädgård. Han längtade efter en lugnare tillvaro och på våren 1974 beslutade han sig för att sälja både hus och bil samt antaga ett erbjudande om pensionärslägenhet inom äldreboendet Hälsan i Höganäs. Därmed fick far även möjlighet att intaga dagens huvudmål på intill liggande Ljunghaga ålderdomshem. Han befriades därigenom från de mest betungande matlagningsbestyren. Några av fars gamla vänner bodde på Ljunghaga och med dem fick han naturlig kontakt vid måltiderna. Vi anhöriga gjorde vårt bästa för att underlätta fars tillvaro, men han kände ändock svårt av ensamheten. Ett glädjeämne kom var fjortonde dag då han träffade två vänner, förre stadsläkaren Hakon Widding och förre bolagsingenjören Ingvar Kristoffersson, för ädel tävlan i det gamla fina kortspelet vira; noggrann statistik fördes över resultaten. Hakon Widding var naturligtvis även fars husläkare och han gjorde säkerligen allt han kunde för att lindra fars alltmer besvärande krämpor. Far hade redan i medelåldern, haft hjärtbesvär och efter hand blev dessa nu allt svårare. Den 8 april 1976 avled far lugnt och stilla i sitt hem.

Yrkesverksamheten

Redan från starten hade vi målsättningen att verksamheten skulle baseras på odling av färskpotatis och grönsaker. Av såväl praktiska som ekonomiska skäl måste vi dock börja med den i bygden allmänna formen av jordbruk. Det blev således både kor och häst, grisar och höns samt första året även gäss. Dessa senare hade vi i form av ett antal gässlingar fått som gåva av Bodils mor. Och Bodil hade ärvt sin mors goda handlag med dessa speciella fjäderfä. För min del sammankopplade jag dem främst med alla de goda gåsmiddagar, som Bodils mor undfägnat oss med. Vid mårtenstid fick jag tillsammans med mina föräldrar belägg för att Bodil även ärvt receptet för hur man lagar till en sådan festmåltid! Ytterligare ett bidrag till vår nystartade verksamhet fick vi från Bodils hem, nämligen trotjänaren "vattentunnehästen" Duvan. Och även om hon här fick lite mera motion än under sina senaste år på Mariehem, så tog vi väl hand om henne.

I övrigt gällde nu att inför vårbruket få anskaffat alla behövliga maskiner och redskap, Offentliga lösöresauktioner hölls både på Mariehem och här på gården. Med fördelen av god kännedom om föremålen inropade jag på dessa auktioner såväl ett antal kor och grisar som merparten av de maskiner vi behövde. Dock valde vi att köpa fabriksny traktor med original plog och harv. Det var det ganska nya Fergusonsystemet med trepunktsupphängning av redskapen vi hade fastnat för. Fakturan från Motorfirman Bruce & Co löd på 10.268 kronor för fotogendriven traktor jämte tvåskärigplog, fjäderharv och transportbox. Vid auktionen på Mariehem den 13 februari köpte vi två kor, en kviga, en kalv samt en gris för sammanlagt 4.290 kronor. Här på Storegård hölls auktionen den 26 februari och då kompletterade vi med köp av två kor för respektive 1.410 och 1.900 kronor, en kviga för 750, en sugga för 330 och tio 9-veckors grisar för 590 kronor. Maskiner och redskap köpte vi för 4.074 kronor, således sammanlagt 9.054 kronor. Ytterligare maskiner köptes från annat håll för cirka 4.500 kronor:

Av mina föräldrar bistods vi med en betydelsefull del Puritan-utsädespotatis. Dessa tillsammans med inköp av sorterna Eva och Majestic från utsädesodlare i Halland gjorde, att vi hade sättpotatis till cirka fyra hektar, en ansenlig areal för den tiden. All utsädespotatis förgroddes i den goda stallvärmen. Ja, så var vi rustade för vårt första odlingsår. Grannpojken Börje Nilsson, 17 år gammal, hade vi anställt som fast medarbetare.

Våren kom tidigt detta år och den första potatisen stoppade vi i jorden den 14 mars. Sedan följde sådd, plantering och fortsatt potatissättning under ett med många regnavbrott utdraget vårbruk. I stort sett var vädret dock gynnsamt med bra uppkomst och etablering av alla kulturer. Gräsvallarna och skiftet med höstsådd råg såg också bra ut. Den vårsådda säden utgjordes av havre och korn i form av blandsäd med insådd klöver- och gräsfrö i en del av arealen. Inriktningen på grönsaksodling markerades redan detta första år med följande kulturer: morötter, palsternackor, planterad och frösådd lök, purjolök, vitkål samt gurkor. Gårdens tilldelade kvot av sockerbetsodling utnyttjades också. Och som ett experiment prövade vi dessutom odling av champinjoner i lediga fölboxen. Som andra kultur efter de tidigast skördade potatisen såddes picklesmorötter och gurkor. Ferieledig skolungdom och flera närboende hemmafruar hjälpte till med potatisskörd och arbetet i grönsaksodlingarna. Och Anna Eriksson, som under många år haft ansvaret för mjölkningen hos mor och far, fortsatte med detta.

Under min tid inom konservindustrin hade jag följt den utveckling som i USA pågick beträffande marknadsföringen av frukt och grönsaker. Alltmer av försäljningen till konsument skedde där genom supermarkets. Och då gällde att varorna i förväg skulle vara konsumentförpackade. Min uppfattning var, att detta efter hand skulle bli aktuellt även i vårt land. Tvättade picklesmorötter i halv- eller enkilosför-packning bedömde jag skulle vara lättast att få handeln intresserad av. Marknadsundersökning samt sonderingar inom partihandeln visade dock att här var man alls inte beredd på en sådan nymodighet. Jag kunde emellertid inte släppa tanken att konsumentförpackning borde vara en vidareutveckling inom odlarledet. Med den avvisande hållningen från grönsakshandelns sida kom jag fram till att man nog måste lansera en helt ny produkt och sälja denna via andra kanaler. Bodil och jag hjälptes åt att kläcka idéer. Efter samråd med Karl Axel Magnusson, innehavare av Magnussons Kött och Chark i Höganäs, beslöt vi att pröva om färdigskurna sopprötter kunde vara något för hans kunder; på den tiden kokte ju alla husmödrar själva sina soppor. Vi var klara över att i blandningen skulle ingå morötter, palsternackor, purjolök och selleri. Av dessa var det endast selleri som vi inte hade i egen odling. Gode vännen J. Anders Andersson i Ingelsträde garanterade oss emellertid tillgång till denna viktiga ingrediens. Bodil satte igång med en mängd olika provkok – det blev köttsoppa mest varje dag! Det gällde att komma fram till rätta proportioner de olika grönsakerna emellan samt lämplig storlek på förpackningarna. Vi konstaterade att 350 gram av blandningen var rätta mängden till ett kilo kött, varför vi bestämde oss för denna vikt. Så återstod den viktiga frågan om lämpligt förpackningsmaterial. Det var ju ett oprövat område här i landet, men Lithografiska AB i Norrköping gav oss goda råd och blev vår leverantör. Karl Axel, som vid det laget ändrat firmanamnet till Magnussons Livsmedel, hade redan tidigare sålt våra champinjoner och införde nu även Storegårds Sopprötter i sortimentet med premiär den 14 oktober. Den nya produkten blev redan från början uppskattad och en månad senare kom även de ledande charkuterierna i Helsingborg med beställningar. Detta var stimulerande och vi beslutade att satsa vidare. Brygghuset och angränsande utrymmen byggdes om till en enkel fabrikslokal med indraget såväl varmt som kallt vatten och med en fotogenkamin svarande för uppvärmningen. En eldriven rotfruktstvätt anskaffades, men tillverkningen i övrigt skedde till en början helt för hand. Rationalisering av arbetet var dock nödvändig och detta skedde genom inköp av en eldriven skärmaskin. Den kostade hela 1.078 kronor, vilket kändes som en nog så äventyrlig investering. Vi hade därmed en kapacitet på cirka 1.000 förpackningar per dag och så gällde bara att skaffa köpare. Vårt pris var 75 öre per förpackning, fritt levererad inom höganäs – helsingborgsområdet.

Utöver den idémässiga stimulans, som sopprotstillverkningen gav, var syftet främst att få ökad sysselsättning under vintermånaderna. Detta var av betydelse både för oss själva och för våra kvinnliga medarbetare. Och utvecklingen pekade i rätt riktning. Innan säsongen avslutades i början av april hade vi bl.a. fått Hallandscentralen, Scan Skåne och Koop.fören. Svea i Helsingborg som nya kunder.

Ur odlingssynpunkt var 1953 ett bra år, men knappast sett ur ekonomisk synvinkel. Inom grönsaksodlingen gäller oftast, att höga skördar ger låga priser och därmed svag nettobehållning. Och detta fick vi verkligen uppleva under vårt första år som egna företagare. Enligt avlämnade självdeklarationen uppgick vår omsättning till 53.266 kronor, varav lönen för egen möda och risk inskränkte sig till 7.161 kronor; tillsammans med erhållen lön från Esseli räckte det ganska jämnt till de nödvändiga levnadsomkostnaderna. Till resultatet kunde emellertid även läggas en viss utökning av djurbeståndet samt en del rotsaker i lager. Beskattningen skedde ju enligt kontantprincipen på den tiden. Och tron på bättre tider framöver hölls vid liv.

Odlingstekniskt lyckades vi mycket bra med färskpotatisen detta vårt första år och var bland de första att skörda. Den 8 juni premiärlevererade vi 50 kg handuppgrävda potatis till det goda priset kr. 1.75 per kg.! Priserna sjönk därefter i mycket snabb takt och under större delen av säsongen täckte de inte produktionskostnaderna. Odlingen som vi väntat oss mycket av, blev således en ekonomisk besvikelse. Mot slutet av säsongen erhölls endast 17 öre per kg i 40-kilos säck. I övrigt kan följande lista över våra priser och kostnader ge en bild av rådande prisläge året 1953.

Gul lök 28-50 öre per kg i säck
Röd lök 35-45 öre per kg i säck
Palsternackor 22-50 öre per kg i säck
Vitkål 8-13 öre per kg i säck
Purjolök för lev. fabrik 22 öre per kg, lösvikt
Morötter 10-13 öre per kg, lös- vikt för leverans fabrik
Gurkor 38,5 öre per kg, lösvikt för leverans fabrik
Sockerbetor 6 öre per kg, lösvikt fritt Ingelsträde
Mjölk 34-36 öre per kg
Slaktsvin 3.25-3.43 kr per kg
Gödkalv 4.50 kr per kg

Av kostnader kan nämnas:
Manlig arbetslön 2.45-2.52 kr per tim
Kvinnlig arbetslön 1.97-2.00 kr per tim
Handmjölkning 6 öre per liter
Motorfotogen 23-25 öre per liter
Bensin 54-58 öre per liter

Under åren framöver fortsatte inriktningen mot ett alltmer specialiserat grönsaksföretag. 1958 såldes de nio korna samt en dräktig kviga på offentlig auktion, anordnad här på gården. Auktionslikviden uppgick netto till 14.620 kronor. Tre stutar fanns kvar och då dessa såldes året därpå var gården, förmodligen för första gången i historien, helt kreaturslös. Nya kulturer togs upp efter hand: selleri, dill, kålrötter, rödbetor, isbergssallat, brysselkål, rödkål, blomkål; på försök prövades även sockermajs och fänkål. Förpackningen av sopprötter hade kompletterats med förpackning av brysselkål och pågick fram till våren 1959. Konsumentförpackade grönsaker hade då vunnit allt större uppskattning och från handelns sida fanns intresse för satsning på detta område. Och där fanns ju betydligt större resurser än vad vi kunde uppbringa. Vi valde därför att inte blanda oss i den konkurrensen. Vi var ju utbildade som odlare och inte till att syssla med industriell verksamhet. Till detta kom dessutom att jag alltsedan vår start här hemma med stort intresse hade engagerat mig i strävandena inom odlarkåren för bildande av en gemensam försäljningsorganisation. Och där fanns det goda möjligheter att få utlopp för eventuell överskottsenergi. Många eldsjälar arbetade för idén och glädjande nog gav det också resultat. Den 23 april 1959 startade den ekonomiska föreningen Trädgårdshallen i Helsingborg landets första auktionsförsäljning av grönsaker enligt det holländska systemet "över elektriskt ur". I fortsättningen kom hela vår produktion av grönsaker att säljas den vägen. Intressant att notera är, att de av oss lanserade sopprötterna fortfarande i dag är en aktuell produkt, dock inte i vår "färdig för grytan"-form utan med de ingående beståndsdelarna i hel form. Och benämningen sopprötter lever kvar även om de nog i flesta fall används som ingrediens i olika grönsaksgrytor.

Vid mitten av 1950-talet anlade Väsby kommun ett vattenverk med djupborror i Hulta by. Vattenledningen till kyrkbyn kom i högsta grad att beröra våra marker. Detta medförde svåra markskador med återverkningar många år framöver. Ersättningen för intrånget täckte alls inte de åsamkade skadorna. Vid uppgörelsen lyckades jag emellertid som bonus förhandla mig till fyra uttagspunkter längs ledningen samt rätten till uttag för bevattningsändamål till ett pris av 25 öre per kubikmeter. Detta gav förutsättning för en säkrare odling bl.a. av den vattenkrävande kulturen blomkål. Denna odling passade utmärkt även som andra kultur efter den tidiga potatisen. Sommaren 1956 var vattenledningen färdigbyggd och genom lån av odlarkollegan J. Anders Anderssons nyanskaffade bevattningsanläggning kunde vi redan denna höst pröva systemet. Detta gav god effekt, även om vattentrycket visade sig vara i svagaste laget. Året därpå gavs tillfälle att från Findus övertaga en överbliven anläggning. Vår granne Torsten Jönsson och jag delade på affären. Med 420 meter egna rör och 8 spridare kände vi oss därmed bättre rustade för kommande torrperioder. Det låga vattentrycket var emellertid ett problem och därtill var det periodvis – naturligt nog då torkan var som värst – ransonering av vattnet. Ytterligare investering krävdes med utgrävning av dammar, framdragning av elkraft till dessa samt anskaffning av flyttbar elmotor och pump. Detta var nödvändigt men ekonomiskt påfrestande i tider då dessutom den årliga inflationen på 10-15 % krävde ständigt ökat rörelsekapital. Dammarna hade en viss naturlig tillrinning och kunde därtill fyllas på från den kommunala ledningen. Vi hade därmed ett väl fungerande system. Den nya resursen innebar emellertid även en mängd ytterligare arbete och oro. Under alla fina sommardagar gick man antingen och bar på de tunga vattenrören eller så bar man på dåligt samvete för att inte göra arbetet. Inom bevattningstekniken skedde fortlöpande en snabb utveckling och inom några år var det självdrivande bevattningsmaskiner som gällde. Av först och främst två skäl valde vi dock att inte satsa vidare på utveckling av frilandsodlingarna:

1. Den utökning av odlingsarealen, som vi eftersträvat och som var nödvändig för en god växtföljd, gick inte att uppnå.

2. Vårt intresse för största möjliga kontroll och styrning av växtbetingelserna gjorde att vi alltmer riktade blickarna mot odling under glas.

Under hela 50-talet gjorde vi i den takt de ekonomiska resurserna tillät ständiga förbättringar av gårdens byggnader: omläggning av tak, omändring av stallbyggnaderna till lagerlokaler, gjutning av golv i loge (maskinhall) och garage m. m. En lagerlokal som tillbyggts "sopprotsfabriken" blev senare ett utmärkt lunchrum för personalen. Med början 1957 då Bodil erhållit arvslotten efter sina avlidna föräldrar disponerade vi denna i sin helhet för en omfattande ombyggnad och modernisering av bostadshuset. Och på hösten 1962, efter en odlingssäsong med gott ekonomiskt resultat, vågade vi ta beslutet att bygga ett första växthus.

Därmed var vi inne i en ny utvecklingsfas inom vårt företag. Vid Trädgårdshallen hade hortonomen Helmer Svensson anställts som odlingskonsulent och han blev vår inspiratör och sakkunnige rådgivare. Goda råd, fick vi även av odlarvännerna Folke Dahl, Owe Olsson och Erik Engkvist. Det var gurkodling vi skulle ägna oss åt och för den skull hade vi under flera år strävat efter att förkovra oss inom detta område. Byggnation av det första växthuset, en "dubbeltolva" om 1.122 m2 samt pannrum om 8x8 meter med murad skorsten, skedde i snabb takt vintern 1962-63. Den totala kostnaden inklusive komplett värmeanläggning uppgick till 125.000 kronor. Odlingsbädd anlades enligt Helmers princip med varvad nedgrävningav halm och jord. Den 25 mars planterade vi vår första gurkkultur och inledde därmed en spännande 31-årig period som gurkodlare.

I planeringen av växthusprojektet ingick att den första dubbeltolvan skulle följas av en liknande så fort det fanns ekonomiska förutsättningar. De båda blocken planerades så, att de tillsammans med gårdens övriga byggnader bildade en sluten gårdsenhet, vari den tidigare stallbyggnaden utnyttjades som packlokal. Andra etappen i projektet byggdes våren 1965; tyvärr med försening och odlingsstart först i juni. Den ständigt starka inflationen medförde, att kostnaden för detta block blev lika med det första, trots att pannrumsenheten ju redan fanns och endast behövde kompletteras med en värmepanna.

Med denna utbyggnad hade företaget fått den form vi eftersträvat: frilandsodling i den utsträckning arealresurserna tillät kompletterad med odling under glas. De båda växthusblocken var avpassade för att vardera sysselsätta en kunnig skötare, som premierades i förhållande till uppnått skörderesultat. Börje Nilsson, vår förste medarbetare vid starten 1953, hade efter sin militärtjänst utbildat sig inom trädgårdsyrket. 1963 hälsade vi honom välkommen tillbaka som vår förste gurkskötare. Börje var duktig, tog bra skördar och blev uppmärksammad härför. Detta förde med sig ett meriterande erbjudande om förmanstjänsten vid Elektroflora, bjäreföretaget i blickpunkten som föregångare inom jordfri odling. Vi kunde knappast erbjuda likvärdiga förmåner och ville heller inte hindra Börjes möjlighet till utveckling inom yrket. Så förlorade vi en god medarbetare och i den överhettade arbetsmarknad, som då rådde, kunde vi inte finna rätta personer för att fullfölja idén om "en man ett block".

Vårt allsidiga intresse för odling gjorde att vi även i fortsättningen drev en ganska omfattande frilandsodling. Detta innebar mycket arbete men dålig lön för mödan. Sett i backspegeln kan konstateras att vi alltför länge höll fast vid denna odling.

Inom växthussektorn hade jordfri odling blivit alltmera aktuell och 1975 gick vi över till att odla i mineralullsmattor med tillförd näringslösning och koldioxid. Tekniken fungerade väl men däremot uppstod problem med att näringsbalansen i kuber-na, som de inköpta plantorna uppdragits i, varierade och inte stämde med balansen i våra uppvattnade mattor. Efter två säsonger med detta problem bestämde vi oss för att ta saken i egna händer. För detta fordrades ett nytt växthus med inredning för plantuppdragning och en efterföljande odlingskultur. I mitten av november påbörjade vi uppförandet av en "enkeltolva" med måtten 50x12 meter öster om de befintliga blocken. Tyvärr var byggstarten en månad försenad på grund av svårighet att få fram aluminiummaterialet och därmed kom även planerad odlingsstart att bli motsvarande försenad. De första dagarna i februari stod dock det nya fina planthuset färdigt med gjutet betonggolv, väl dimensionerad elbelysning och alla övriga installationer som krävdes. Totalkostnaden uppgick till hela 223.000 kronor.

Efter uppvattning av kuberna den 4 februari lade vi så 3.500 frön av den då ganska nya sorten Landora. Med 98% grobarhet stod plantorna två dygn senare i likformad parad. Belysningen tändes och med den fortsatt snabba utvecklingen fick man närmast upplevelsen av att befinna sig i en exotisk miljö. Detta var nytt och spännande. Redan den 28 februari var plantorna färdiga för utplantering.

Tillfredsställelsen av att ha kontroll över odlingen från sådd till skörd var stor och under de följande åren nådde vi också mycket goda skörderesultat.

Satsningen på planthuset var tänkt som vår sista stora investerning. Under 1978 skedde emellertid utbyggnad av naturgasnätet till vår kommun och en servisledning tangerade våra växthus. Möjligheten att få byta den skitiga tjocka oljan mot ren och bekväm naturgas kunde vi bara inte motstå, även om det var kostsamt. Anslutning och installation uppgick totalt till något över 190.000 kronor, varav dock 31.700 erhölls som rationaliseringsbidrag från Lantbruksstyrelsen.
Successivt avvecklade vi så grönsaksodlingen på friland. Längst höll vi på med odling av rödkål, eftersom det gav kompletterande sysselsättning under hösten då gurksäsongen avslutats. I början av 90-talet började vi fundera på pensionering och att upphöra med yrkesmässig verksamhet. Tyvärr gjorde vi inte slag i saken efter 91-års säsong som tänkt var. Detta innebar att vi fick uppleva och blev delaktiga av det prismässigt katastrofala odlingsåret 1992. För att kompensera detta, vilket också i viss mån lyckades, bestämde vi oss för ytterligare ett års odlande. Större delen av frilandsarealen hade vi alltsedan 1983 utarrenderat till Hans-Åke Persson.

Efter odlingssäsongen 1993 utannonserade vi växthusen för nedmontering. De kom att av tre olika köpare bli återuppbyggda och leva vidare på så skilda platser som Påarp, Karlshamn och Habo.
Ett problem som återstod var hur vi skulle förfara med den tidigare växthusarealen. Grundmurarna i betong var gediget gjutna till frostfritt djup och odlingsarealen bestod till stor del av betonggolv. Ett återställande till jordbruksmark visade sig vara alltför arbets- och kostnadskrävande. Lars kom med lösningen: plantera buxbom!

Han hade just röjt en del äldre buxbomsbestånd på en kyrkogård i södra Skåne. Riset, som han forslat hem till Örup för att bränna, visade sig ha livskraftiga toppskott och vi erbjöds att ta hand om dessa. Vi åkte till Örup och med hjälp av yxa och huggkubb fyllde vi så många säckar bilen kunde rymma. Under de närmaste veckorna stack vi bortåt 10.000 sticklingar i de forna odlingsbäddarna. Bodil, som alltid varit intresserad av allehanda växtförökning, svarade med sin kompetens för merparten av planteringsarbetet. Sommaren -94 var mycket torr och varm, men med daglig bevattning lyckades ändock rotningen bra. Och så var vi buxbomsodlare med, enligt påstående av en expert på området, en av landets största specialodlingar! Vårt syfte med odlingen var främstatt få en marktäckare, som dessutom kunde ge viss lön för mödan genom försäljning av klipp till dörrkransar o. dyl. Materialet från kyrkogården, vilket tydligen varit inplanterat vid olika tillfällen, var inte enhetligt. Det bestod av många varianter: storbladig, småbladig, mörkgrön och ljusare, glesväxande, tätväxande m.m. De tätväxande bildade kompakta och naturligt runda klot, vilket visade sig vara riktigt på modet bland många trädgårdsamatörer. Och många av dem har vi kunnat lyckliggöra med våra speciella buxbomsklot. Utöver en del av försäljning i parti drev vi under de första åren även viss marknadsföring lokalt. Numera behövs inte detta, utan kundkretsen ökar för varje år enbart genom rekommendationer köparna emellan. Verksamheten har också skapat många intressanta kontakter med engagerade trädgårdsentusiaster. Glädjen av dessa upplevelser grumlas dock av den sorg jag känner över att Bodil inte längre har möjlighet att taga del av dessa – det är ju till stor del hennes verk. Lars har de senaste åren alltmera kommit att engagera sig i odlingen och detta har lett till goda försäljnings-kontakter vad gäller klipprodukter. Förhoppningsvis kan satsningen på buxbomsodling även i framtiden vara en tillgång för vår gård.

Engagemang utanför
egna företaget.

Då vi våren 1953 övertog Storegård och därmed inledde vår bana som egna företagare var vi, med hänsyn till vår ekonomiska situation, klara över att vi måste satsa all vår energi på gården och dess skötsel. Såväl Bodil som jag har emellertid från uppfostran i våra hem fått inpräntat att alla har vi skyldighet att göra vår samhällsinsats.
Med detta som "arv" kunde vi bara inte vägra att ställa upp då vänner och kollegor på vår nya hemort ville ha vår medverkan i olika sammanhang. Och i unga år både hinner och orkar man ju så mycket.

Båda hade vi tidigare varit starkt engagerade i SLU (ungdomsrörelsen inom Bondeförbundet, senare Landsbygdspartiet – Centerpartiet). Eftersom vår politiska insikt och våra värderingar var helt i linje med Centerns ideologi var det naturligt att vi anslöt oss till den lokala avdelningen. Detta medförde ganska omgående styrelseengagemang, för Bodil inom SLKF – CKF (kvinnoorganisationen) och för mig inom centeravdelningen i kommunen. Jag hade redan från början den bestämda principen att hålla mig utanför och inte spilla tid på det politiska käbbel, som ofta förekommer i den beslutande fullmäktigeförsamlingen. Mina lokalpolitiska insatser kom i stället att inriktas på och begränsas till kultur- och fritidsfrågorna.

För Bodil, som redan under laholmstiden varit flitig körsångare, var det naturligt att medverka i SLKF:s damkör och senare i den blandade och mera avancerade mjöhultskören. Bodils intresse för de sociala frågorna ledde till olika engagemang på detta område. Inom Rädda Barnens lokala verksamhet var hon en uppskattad medarbetare och under många år ledamot av styrelsen. Sin mest betydelsefulla insats inom den sociala sektorn utförde Bodil dock som ledamot av sociala centralnämnden i Höganäs kommun. Hon var under flera mandatperioder en av Centerns representanter i denna viktiga nämnd, där hennes utpräglat humanitära läggning ofta kom att göra sig gällande. Och nu, då verksamheten på detta område drivs efter annorlunda och expertstyrda metoder, är Bodil på grund av sin sjukdom själv hänvisad till vård inom detta nya system. Så har livet förändrats för vår kära Bodil – och för oss anhöriga.

Min tidigare förvärvade insyn i handeln med trädgårdsprodukter gjorde att jag insåg nödvändigheten av en odlarnas egen försäljningsorganisation. Och jag kände det närmast som en plikt att engagera mig i arbetet att skapa en sådan. Detta innebar att jag som styrelseledamot under 25-talet år aktivt deltog i uppbyggandet och utvecklingen av den ekonomiska föreningen Trädgårdshallen i Helsingborg, senare Mäster Grön.

Utan att jag hade några ambitioner att göra näringspolitisk karriär medförde insatsen för Mäster Grön ändock ytterligare uppgifter. Detta innebar bl. a. att jag blev engagerad inom distriktförsöksnämnden och i den av lantbruksuniversitetet tillsatta utredningen av verksamheten vid Statens Trädgårdsförsök samt som ledamot av Statens Växtsortnämnd och Statens Centrala Frökontrollanstalt. Under en följd av år var jag dessutom ledamot av Lantbruksnämnden i Malmöhus län. På det regionala planet hade jag även under många år uppdraget som förtroendevald revisor i Föreningsbanken Malmöhus samt som ledamot av styrelsen för AB Skånska Dagbladet.
Mitt intresse för historia och allmänna kulturfrågor samt sport och idrott ledde till engagemang bl. a. i Kullens Lantbruksklubb, Kullens Hembygdsförening, Höganäs Museum samt idrottsnämnden och kulturnämnden i kommunen.
Inom den anrika lantbruksklubben var jag under många år ledamot av styrelsen. Ett av mina initiativ där var upprättandet av ett arkiv för dokumentation av jordbrukets ekonomiska föreningar i Kullabygden (se artikel i Kullabygd årgång LXXIV).

Varmast om hjärtat låg mig dock verksamheten vid Höganäs Museum. Under en 20-års period var jag sekreterare inom styrelsen – det blev många protokoll! Utöver de gemensamma uppgifterna i styrelsen var det praktiska arbetet avdelat till två specialgrupper: kommittén för samlingarna och kommittén för konstutställningarna. Som ordförande i den förra gruppen hade jag tillfredsställelsen att kunna medverka till en omfattande nyordning av basutställningarna samt uppbyggnad av nya sådana. Vi började med ombyggnad och utökning av den förhistoriska avdelningen. Därefter följde nya utställningar kring Mandelgren, Peter P. Lundh, den unika samlingen av höganäspolletter samt i samband med 50-årsjubileet av Höganäs stadsrättigheter den omfattande stadshistoriska utställningen. Till min stora glädje och tack vare Birgitta Hulthéns välvilliga medverkan kunde vi dessutom i en stöldsäker liten monter visa den vikingatida silverskatten från Väsby. Inom museistyrelsen verkade vi alla ideellt och vårt arbete präglades av ett enastående fint samarbete och kamratskap, vilket också ledde till en god utveckling för museet.

Alla mina uppgifter för det allmänna krävde tid och inkräktade givetvis på mitt arbete här hemma. Och att möjligheten gavs berodde helt på att Bodil så lojalt ställde upp och på ett kvalificerat sätt ofta ersatte mig som arbetsledare. Visserligen kunde de många engagemangen ibland kännas nog så betungande, men i gengäld gav de oss många nya bekantskaper och intressanta upplevelser, vilka i hög grad berikade vårt liv.Fritid och hobbies.
Trots en krävande arbetsinsats, vilket gällde för både Bodil och mig, så var vi medvetna om vikten av att utrymme måste finnas även för mera privata och personliga intressen.

Redan då Bodil i unga år målmedvetet utbildade sig inom lanthushåll var favoritintressena matlagning, trädgårdsskötsel och vävning. Tillsammans med sång och musik var det också

Fritid och hobbies.

Trots en krävande arbetsinsats, vilket gällde för både Bodil och mig, så var vi medvetna om vikten av att utrymme måste finnas även för mera privata och personliga intressen.

Redan då Bodil i unga år målmedvetet utbildade sig inom lanthushåll var favoritintressena matlagning, trädgårdsskötsel och vävning. Tillsammans med sång och musik var det också främst inom dessa områden hon senare i livet fann avkoppling från de vardagliga bestyren – allt till glädje för oss övriga i familjen.

God och vällagad mat fanns alltid på bordet till vardags. Och vid festligare tillfällen med gäster till bords fick vi alla i rikt mått uppleva Bodils kunnande och fantasi på området; hennes pepparsås minns nog många av våra gäster. 

Nya recept kom till och då Anders var anställd vid Kavli komponerade hon med Kavlis räkost som bas en populär soppa. Receptet marknadsfördes av Kavli som "Bodils räksoppa" och som belöning för insatsen erhöll hon en kristallskål signerad Sigvard Bernadotte.

Från sitt hem i Fleninge hade Bodil med sig sitt stora trädgårdsintresse, vilket också jag helt och fullt delade. Detta resulterade i att vi redan under de första åren här gjorde en radikal omläggning av trädgården till friare former. Vi inplanterade en del nya träd och buskar: ginko biloba, rhododendron, yuccalilja och magnolia bl. a. Med Lars medverkan har fortlöpande många andra intressanta växter tillförts. Bodil har alltid varit fascinerad av att från frö eller stickling själv draga upp plantor. Och för detta gavs goda möjligheter i de varma växthusen. I pannrummet, som också till största delen var uppfört i glas, frodades blomsterplantor för trädgårdens rabatter och i växthusens gurkbäddar rotade sig sticklingar av främst trädgårdshortensia. Bodils hundratals hortensior i varierande sorter och färger gjorde under högsommar och höst trädgården till ett fängslande blomsterhav. Mest avancerad var nog Bodils fröförökning av agapanthus (Afrikas blå lilja), den bredbladiga praktfulla arten. Av dessa flyttades varje år ett tiotal stora exemplar ut i trädgården, där de utgjorde ett magnifikt blickfång. Bodils plantförökning gav, förutom glädjen av blomsterprakten här hemma, även visst ekonomiskt utbyte genom försäljning av hortensia och agapanthus.

Under senare år fann Bodil den allra bästa avkoppling i att väva. Från sitt hem hade hon ärvt en liten vävstol, som vi satte upp i vardagsrummet. Drömmen var emellertid en mäktigare sådan för att kunna väva mattor med över två meters bredd. Efter flitigt letande fann vi slutligen det vi sökte då ett nerlagt vårdhem i Simrishamn sålde ut inventarierna. En ändamålsenlig vävstuga inredde vi där hönsen tidigare haft sitt residens. Bodils glädje var inte att taga fel på då hon kunde varpa för sin första stora matta i egen vävstol. Och jag kände tillfredsställelse över att ha kunnat medverka till detta. Efter att vi avvecklat gurkodlingen tillbringade Bodil större delen av tillgänglig tid i vävstolen och kände sig lycklig med detta. Praktfulla röllakansmattor, som kommer att hålla i generationer framöver, skapades i en takt av nästan en per år. Och mönster, vilka Bodil i flera fall själv komponerat, blev alltmera avancerade. I vårt hem bidrager tre av Bodils verk till att höja trevnaden i den gamla bostaden. Och alla barnen har vardera sin matta, som minner om deras mors händighet. För min del dominerade de offentliga engagemangen även fritiden, varför de mera personliga intressena fick litet utrymme. Dock har jag som medlem i Höganäs Rotaryklubb alltsedan 1965 strävat efter att så flitigt som möjligt deltaga i klubbens veckomöten. Utöver att Rotarys syftemål att verka för tjänandets idé väl sammanfaller med min livsinställning, så får jag stor behållning av att vid varje veckomöte få lyssna till ett intressant föredrag; varje år 52 tillfällen till information och fortbildning inom vitt skilda områden! Både Bodil och jag har haft stor glädje av rotarykontakten och under mitt år som klubbpresident bidrog Bodil starkt till den prägel vi då satte på klubbens verksamhet. Under en följd av år var Bodil även medlem i systerorganisationen Inner Wheel.

Mitt intresse för samlande av förhistoriska föremål har väl framgått av de tidigare noteringarna. I likhet med så många andra män bär jag nog i generna instinkten att samla. Kanske kan detta ledas ända tillbaka till den avlägsna tid, då våra förfäder för sin överlevnad var beroende av samlande. Alltnog, mitt intresse för historia har medfört att jag alltifrån pojkåren bland annat även samlat frimärken och i viss mån mynt. Liksom vad gäller det historiska intresset så har frimärkssamlandet fokuserats till Sverige och USA. Inom dessa områden har jag lyckats hopbringa ganska omfattande samlingar, vilka på ett intressant sätt speglar dessa länders historia, kultur och utveckling. Det är märkligt vad mycket dessa små papperslappar kan ha att berätta; och dessutom är det ofta fulländade små konstverk. Mitt intresse för USA grundlades redan i tidiga år genom morfars livfulla skildringar av sina upplevelser där borta i det stora landet. Intresset har senare förstärkts genom allt tätare kontakt med "amerikasläkten", nu tredje generationen efter emigranterna i slutet av 1800-talet (se den lilla skriften Våra förfäder, som jag sammanställde 1971) Bland svenskättlingar i USA har, på samma sätt som här, intresset att söka sina rötter vuxit sig allt starkare.

Genom åren har vi vid åtskilliga tillfällen kunnat välkomna "cousins" från USA här i vårt hem. Därigenom har gemenskapen förstärkts, så även mitt intresse för vidare släktforskning. Två gånger har jag haft förmånen att besöka USA och därmed också en del av släktingarna där borta. Första tillfället var 1974 vid en studieresa anordnad av Mäster Grön. I samband med min 50-årsdag några år tidigare hade jag som present från flera håll erhållit bidrag till just en USA-resa. Och dessa kom nu väl till pass. Resan var mycket välorganiserad med trädgårdskonsulenten Karl Wikesjö som facklig ledare. Många intressanta besök och studier gjordes i odlingscentra tvärs över hela kontinenten: New York-området, Pennsylvania, Washington DC, Florida, Imperial valley vid San Diego och vidare längs hela västkusten upp till San Francisco. Vid flera tillfällen utnyttjade jag möjligheten att knyta släktkontakter. I New York guidade Alvar Anderson oss bland världsstadens sevärdheter och var sedan ressällskapets gäst vid en måltid på Rockefeller Center. Vid vår färd längs stillahavskusten anslöt sig Hattie och Edgar Veblen till vårt sällskap då vi mellan två dagsetapper rastade i Monterey. Tillsammans med Hattie och Edgar åkte jag sedan vidare i deras bil för besök hos Bonnie och Ray i Boulder Creek och sedan vidare med dem för anslutning till övriga sällskapet i San Francisco. Upplevelserna var många och minnesvärda. I San Francisco, som var resans slutmål, besökte vi bland alla andra sevärdheter även det stora parkområdet Golden Gate Park. Inom parken finns många intressanta anläggningar och institutioner. Helt fascinerad blev jag av den japanska trädgården, där min gode vän Helmer Svensson och jag njöt vår efter-middagste, serverat av små söta japanska flickor klädda i folkdräkter.

Då jag efter hemkomsten berättade om alla upplevelserna fängslades Bodil speciellt av min beskrivning av den japanska trädgården i Golden Gate Park. Och det stod inte länge på förrän Bodil påbörjade skapandet av en japansk avdelning också i vår trädgård. Bodils spontanitet och handlingskraft engagerade också mig. Typiska växter som bambu, olika prunusarter och azaleor planterades in. Med en från Storegårds Mölla bevarad kvarnsten skapades ett utmärkt tebord. Likaså från möllan sparade "sölstenar" blev perfekta sittplatser runt bordet. Sommartid pryddes detta med en agapanthus rotad i ett gammalt höganäskrus. Från början hade vi inte tillgång till vatten utan fick då efter japanskt mönster illudera detta med en grusbädd. Egendomligt formade stenar, symboliserande olika ande- eller djurväsen, placerades i "vattnet". Den stora mängden överbliven plastslang från de nedmonterade växthusen gav senare möjlighet att anlägga en riktig damm. Med plantering av olika vattenväxter och ett litet porlande vattenflöde till dammen fulländades vår japanska trädgård. Vår glädje var stor över denna oas i ett hörn av trädgården. Så mycket av tebjudningar blev det dock aldrig vid det gårdshistoriskt intressanta stenbordet. Det är ju så med trädgårdsentusiaster att oftast är det själva skapandet av en anläggning som ger den stora behållningen.

Med Bodils alltid gästfria mottagande av våra amerikagäster i tankarna och med deras ständigt upprepade önskan att få återgälda detta hade jag den bestämda planen att vi båda vid tillfälle skulle åka "over there". Min avsikt var, att också Bodil skulle få uppleva samma äventyr som jag vid min resa 1974. Efter odlingssäsongens slut 1982 kom tillfället då både de ekonomiska resurserna och arbetet gav oss möjlighet att sätta planen i verket.

Barnen ställde upp och tog tillsammans med våra anställda ansvaret för verksamheten här hemma. Kontakt togs med släktingar såväl i östra USA som borta på västkusten. Och alla hälsade de oss välkomna. Skånska Dagbladets Resetjänst bokade biljetter åt oss från Kastrup med stopp i New York, Washington DC, San Diego och San José. Återresan gick från San José via Los Angeles. Vi var ju inte några vana resenärer men på intuition samt frimodigt användande av min "svengelska" och Bodils skolengelska klarade vi hela resan utan några som helst missöden.
Efter installation på hotellet i New York, vilket även det var förhandsbokat, mötte Alvar Anderson oss där påföljande morgon. Med Alvar som kunnig ciceron avverkade vi under dagen i högt amerikansk tempo många av stadens sevärdheter: Battery Park med utsikt mot frihetsgudinnan, FN-högkvarteret, Central Park, World Trade Center med hissen upp till högsta utsiktsplatån, New York Stock Exchange m. m., allt så stort och imponerande. Imponerade gjorde även Alvars till synes outtröttliga energi. Då dagsprogrammet var avklarat var det inte han, sina 82 år till trots, som hade de tröttaste benen. Med lokaltåg lotsade han oss till hemmet i Bedford, där hustru Alice väntade med välkomstmiddag för oss. Till denna hade även dottern Elsa anslutit. Gästrummet var bäddat och det kändes skönt att i en god säng få vila ut efter dagens alla upplevelser. Nästa dag följde, efter att vi först gjort en snabbvisit i Elsas och Richards hem, fortsatt sightseeing i New York under Alvars entusiastiska ledning. Alvar sparade sig verkligen inte och tack vare honom blev våra dagar i New York utomordentligt innehållsrika och minnesvärda.

Efter de intensiva dagarna i världsstaden kändes det bra med en avslappnande resa med Greyhoundbuss till Washington DC. Väl där möttes vi av Linda och Tom Veblen. En överraskande upplevelse beredde de oss, då vi tillsammans med många av familjens vänner deltog i firandet (housewarming) av deras inflyttning i ny bostad i Georgetown. Med Linda och Tom som ciceroner besökte vi sedan under två dagar många av huvudstadens sevärdheter, bl. a. de nationella monumenten, Capitolium och Vita huset. Washington National Cathedral, där Toms familj sedan generationer tillbaka varit engagerade, var också en av höjdpunkterna. Och på historiska museet inom Smithsonian Institution fick Bodil bekräftelse på att hennes silverarmband (amerikaarv efter Bodils faster Esther) var ett äkta Navajoarbete. Ja, det var fina dagar i Washington DC.

Med flyg gick färden vidare mot San Diego i California, som nåddes efter mellanlandning på jättelika O'Hare International Airport i Chicago. Denna lär vara världens mest trafikerade flygplats och vår avgångsgate låg kilometervis bort.

På flygplatsen i San Diego mötte Mimi och Don Curtin med bil och tillsammans med dem åkte vi till Mimis föräldrar, Hattie och Edgar Veblen. Som välbärgade pensionärer bodde Hattie och Edgar på fashionabla Fredricka Manor i Chula Vista nära San Diego. Vi blev älskvärt välkomnade och installerade i ett flott gästrum inom institutionen. Där hade vi vårs fasta punkt de närmste dagarna och Hattie och Edgar gjorde allt för att vi skulle trivas. Dagarna började med riklig frukost vid deras stambord i matsalen. Om inte vårt program hindrade så intog vi även andra måltider där – alltid som Hatties och Edgars gäster. Vi levde gott! Edgar hade vissa bekymmer med hälsan, men Hattie var så mycket mera vital. Hon höll igång med olika aktiviteter, främst sång och musik, men även annat konstutövande. Hattie nämnde ofta den gästfrihet hon och Edgar mött då de 1963 besökte mina föräldrar och oss på Storegård och nu ville hon återgälda. Detaljerat hade hon planlagt för att vår vecka i California skulle ge oss största möjliga utbyte. Med familjens stora Ford Granada bjöd Hattie oss vid ett tillfälle på en intressant men något äventyrlig tur till Tijuana på andra sidan gränsen till Mexico. Vi hade inte visum till Mexico, men Hattie tillsade oss att se riktigt amerikanska ut, så skulle hon klara resten. Upptagna av hennes charm och taktiska konversation ägnade gränspolisen heller inte passa-gerarna i baksätet något intresse. Båda gränspassagerna gick enligt planerna. Med på färden var även en manlig god vän till familjen – han brukade varje månad åka över till Mexico för att få klippt håret! Väl åter på amerikansk mark bjöd Hattie så på en kryddad och god mexikansk måltid. En hel dag ägnade vi åt att besöka den botaniska trädgården i San Diego, där Bodil blev bjuden att plocka en mogen apelsin direkt från trädet.

Mimi och Don sörjde också för att vår vistelse i södra California skulle bli rik på upplevelser. De tog oss med till marint besök i hamnen och till jättelika San Diego Wild Animal Park – där man förflyttades per tåg mellan de olika djurreservaten! De såg också till att vi fick en inblick i hur indianer av navajostammen fortfarande lever i egna primitiva samhällen i den nära omgivningen. Mimi och Don bodde i La Mesa några miles från Chula Vista. Som avslutning gästade vi dem i deras hem och sov även över där för att morgonen därpå anträda resan vidare norrut.
Don skjutsade oss till järnvägsstationen, där vi embarkerade en dubbeldäckad Amtrak Train-vagn för resa till San José. Det blev en härlig reseupplevelse längs hela stillahavskusten med oftast en vidunderlig utsikt från tågfönstret. I San José väntade Ray Chancellor och förde oss med bil vidare till Boulder Creek. Där, högt uppe i bergen inom redwoodarean hade Bonnie och Ray tillsammans med sina fyra pojkar sin boning. Bonnie är yngst i syskonskaran Veblen och liksom sin make sysslar hon med konstnärlig verksamhet. Fritt och nära naturen har de funnit sin livsstil. Det var kväll då vi anlände och en temperatur som starkt kontrasterade mot den vi upplevt i San Diego. Men Bonnie bjöd på varm och god löksoppa och det passade utmärkt. Vi fick vår sovplats anvisad till familjens gäststuga, en iståndsatt gammal skogshuggarkoja belägen nära bostaden. Det var idylliskt och kändes spännande; elström franns och en kamin för vedeldning samt eluppvärmda sängtäcken. Vi sov riktigt gott. Framåt morgontimmarna behövde jag emellertid gå upp och ut för att uträtta ett enkelt behov. Det var glest mellan husen i området och varje familj hade en vakthund. Hundar sover lätt och jag råkade tydligen oroa någon, vars skall besvarades av hund efter hund i omgivningen. Det blev en mäktig månskenskonsert i den tidiga morgontimman och jag smög mig försiktigt tillbaka in i kojan. Dagen efter väntade jag mig kommentarer kring händelsen, men inga sådana kom. Tydligen var företeelsen inte ovanlig. Vi anpassade oss snabbt till livet i Boulder Creek och såg varje dag fram emot nästa dag upplevelser.

Med tillgång till bil behöver det inte kännas isolerat att bo på detta sätt. Fast en snörik vinter kan nog ställa till problem. Varvat med att vi själva rekognoserade i de nära omgivningarna bjöd oss varje dag antingen Bonnie eller Ray på någon spännande utflykt. Vi fick uppleva besök i både Santa Cruz, Carmel och Silicon valley. Ävenså åkte vi "the 17 miles drive at Pebble Beach" och såg de lekfulla havsuttrarna. Och så naturligtvis San Francisco med Golden Gate-bron, Fishermans wharf, cable cars och främst av allt den japanska trädgården i Golden Gate Park. Det var ju rent av den som var huvudanledningen till vår resa. Och Bodil gladde sig storligen, så även jag över att åter en gång få uppleva denna ljuvliga miljö. Besöket i den japanska trädgården, som vi med så stora förväntningar sett fram emot, blev den perfekta avslutningen på våra två veckor i Amerika. Nästa morgon skjutsade Bonnie och Ray oss till flygplatsen i San José, där vi tackade dem för att de så generöst gjort även vårt sista uppehåll i USA till en minnesvärd upplevelse. Efter byte till SAS-plan i Los Angeles avslutades så vårt amerikaäventyr med en tur ovan molnen med destination Kastrup. I Malmö väntade min syster Valborg och hennes man Sven med bil för att föra oss vidare hem till Storegård.

Här hemma var allt i bästa ordning – växthusen rengjorda inför ny säsong, rödkålen skördad och höstplöjningen i det närmste avslutad. Det kunde inte vara bättre och vi tackade alla som medverkat till detta vid en liten samling, då vi även sammanfattade något av allt det spännande vi varit med om.

Utöver den omfattande amerikaturen har vårt resande varit ganska begränsat. Detta inte bara beroende på att vårt yrke krävde engagemang året runt, utan även på att vi aldrig kände den där stora nödvändigheten av en årlig utlandsresa. Det finns ju dessutom så mycket intressant att se och uppleva här hemma. Genom kombinerade turist- och studieresor, anordnade av vår fackliga eller ekonomiska trädgårdsorganisation, har vi ändock sett och upplevt stora delar av Europa. Mina uppdrag inom Föreningsbanken Malmöhus medförde genom utbyte med andra regionbanker i landet ett flertal intressanta resor. Våra äkta hälfter deltog alltid i resorna, vilka hade till syfte att dels stärka de personliga kontakterna och dels att ge en inblick i värdregionens historiska och samhälleliga utveckling. Både Bodil och jag hade stor behållning av dessa alltid välorganiserade resor.

Under barnens uppväxttid strävade vi alltid efter att under deras sommarlov ordna någon gemensam semesterresa. Den blev som regel inte så omfattande, men det kändes ändå så bra. Ett år upplevde vi under några dagar kungliga huvudstaden. Välvilligt fick vi då disponera faster Annies och farbror Kalles våning på Snoilskyvägen som vår fasta punkt. Ett annat år bokade vi in oss för turen "Die Alte Saltzstrasse" med besök i många av de gamla svenskstäderna inom nordvästra Tyskland. 1967 gick färden till Gotland och det blev en av de mest minnesvärda familjeresorna. Vi hade då vårt högkvarter i en stuga på Högklint nära Visby. Stugan hade vår gode vän Lars-Olof Johansson - auk-tionarius på Mäster Grön, men född gotlänning - förmedlat. Från denna bas gjorde vi dagliga utflykter och vår sista dag på ön var det droppstensgrottorna i Lummelunda som stod på programmet. På sin gård i Burge strax intill grottorna hade Per Anders Croon dagen innan plöjt fram den största silverskatt, 11,2 kilo, som dittills hittats i Gotlands jord. Vår nyfikenhet var stor och vi försökte komma så nära fyndplatsen som möjligt. Efter att ha letat oss fram till gården hade vi turen att redan på gårdsplanen träffa på Per Anders, som vi kände igen från lokaltidningens referat. Som yrkeskollegor fann vi snabbt gemenskap. Världen är liten – Per Anders och Lars-Olof var barndomsvänner och hade båda bott i det skolhus, där deras pappor varit lärare! Genom Per Anders förmedling fick vi tillträde till den avstängda fyndplatsen, där eftergrävning pågick. Och vår Anders som redan då hade grundlagt sitt historiska och även numismatiska intresse, fick förmånen att från sållet plocka fram och känna på ett nära tusenårigt arabiskt silvermynt. Se, det var ett äventyr!

Och med denna solskenshistoria från vårt besök på solskensön Gotland väljer jag att avsluta berättelsen om vår gård och om människor, som här levat och bott.

Blomsterprakt på Storegård

MITT HJÄRTA BOR I EN
GAMMAL GÅRD

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.

Här bodde de gamla, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som rågens julisus
en afton i gårvången.

Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.

Hyllningsdikt av skåneskalden Theodor Thuves